Lillalockes Guide till Galaxen

I dimman av slutet av året som gått så försöker man alltid, eller kanske jag alltid(?), fly från någon konstig hybrid av nostalgi och gjordeintevidethärförinteallssåjävlalängesen? Kort och gått.. min flykt lyckas aldrig.. och åren går alldeles för fort. Bara tanken av nyår har i år gjort min hjärna lika utmattad som om den tagit amfetamin och satt sig på en spinningcykel i 63 timmar.. och dött.  Skämt åt sidan.

Det är trots allt en tid då man utan protest kan blicka tillbaka på dem 365 dagar som gått sen man senast satt och gjorde exakt samma sak. Det är ganska fridfullt tills en fjäril flyger förbi och snor koncentrationen. Men många hoppar över denna delikata process och jobbar istället på att bli sexuellt stimulerade genom att tänka på hur exalterade dem är inför denna kväll. Den eviga hypen över att äta en god köttbit och dricka sig stupfull den 31 December är i princip lika stor som hypen inför The Dark Knight. Enda skillnaden är att istället för att generera 1 billion dollar i vinst så kommer dem flesta istället att spy upp sin köttbit. Nam Nam Nam. Jag vill inte vara den som stoppar en stor sur käpp i ett glittrande och sjungande hjul, men om sanning ska fram så är den kommande kvällen precis som alla andra kvällar. Dem stora faktorerna som ger kvällen en annorlunda nyans är att fyllan framkallas med hjälp av ändlösa liter champagne och att hela akten sker med en glittrande partyhatt på huvudet.

Hursomhelst så har jag i år bestämt mig för att lägga den glittrande partyhatten på hyllan och bevara köttbiten som jag i sinom tid kommer att förtära. Eftersom att jag alltid har höga förväntningar på nyår och blir besviken så tänkte jag testa att ha inga förväntningar. Hur som helst så kan det ju bara bli bättre, eller? Att vara den som "shits on your parade" är inget som jag uppskattar, men nyår är och kommer alltid vara som slutet på Lost. Om ni inte fattar liknelsen så titta på Lost, för det är på tiden. Om slutet är gott så är allting gott men om slutet är otillfredställande så kan allting ändå vara gott.. utom slutet.

Nog med prat om nyår, nu pratar vi om något som inte involverar en överhypad erektion i den gregorianska kalendern. Julklappar var något som vi alla fick för inte så längesen. Kanske inte dem dumma barnen, ergo Twilight-fans, Sverige Demokraterna och Michael Bay. I varje fall så levde årets utdelning av väldigt förtjänta gåvor upp till mina löjligt höga förväntningar. Det var en ypperligt bra blandning av saker som jag leker med, arbetar med, behöver och inte alls förväntade mig. Killen som såg en Double Rainbow hade sett ut som en kille som inte såg en Double Rainbow om han hade stått bredvid mig, eller på. Alltså var jag ganska väldigt glad. När jag väl sitter och granskar mina julklappar så kan jag inte hjälpa att skänka en tanke åt allt meningslöst skräp som jag hade kunnat önska mig men som jag tack gode gud inte gjorde. Där trodde ni säkert att mina tankar skulle skänkas åt något sött och fluffigt eller hur? Typ behövande eller navel-ludd? Men icke. Vi lever ju faktiskt i ett kapitalistiskt samhälle vilket årets val såg till. Detta betyder att om vi har pengar så gillar vi pengar trots att vi förmodligen kommer att behöva skaffa oss en dyr försäkring bara för att ha rätt till näsdukar vid förkylningar. Behövande är folk som inte har råd att vara rika, så vi ger dem en krona när vi passerar dem på gatan för att retas lite. Men så länge som vi skänker pengar till musikhjälpen så kan vi fortsätta våra liv med gott samvete. Tack så mycket Timbuktu!

Detta är inte mina åsikter, jag stal dem från Runar Sögaard. Jag skiter i om han har varit helare, väckelsepredikant eller något annat hippie-påfund. Han är och förblir fortfarande en stor brinnande påse av blond, bakåtslickad skit från helvetets 8'e cirkel. För övrigt så uppskattar jag att människor tar sig tid till att göra världen bättre för andra, men andra ord, jag är inte Monopol-mannen. Mer färgglatt beskrivet; jag är ingen kuk i hatt med knävelborrar.

Var va jag? Julklappar var ämnet på agendan, och mer specifikt "allt meningslöst skräp som jag hade kunnat önska mig men som jag tack gode gud inte gjorde". I denna kategori fann jag att smycken var något som jag förmodligen aldrig någonsin kommer att önska mig. Varför vet jag inte riktigt. Hade Indiana Jones djärvt äventyrat och hejdlöst sökt efter ett uråldrigt artefakt för att sedan sälja det till Guldfynd som ett halsband eller en navelpiercing, så hade jag kanske tänkt om mitt uttalande. Om smycket hade kunnat smälta ansiktet av nazister så hade det även varit ett plus i kanten. Jag vet inte riktigt var jag vill komma med allt det här. Jul är kul men den är över och därför är även detta resonemang det.

Nyårslöften är ju något som förmodligen förekom en hel del igår. Märk nu att mitt tempus har ändrats och att jag nu pratar om nyår i dåtid. Förvirrande, eller hur? Men i alla fall, nyårslöften. Precis så som många coola ungdomar anser om regler i samhället, så är ofta nyårslöftet till för att brytas. Man mår bra i det ögonblick då man tänker det tyst för sig själv, men efter några veckor så har man oftast huvudet nedkört i godis-skålen igen. Mitt löfte var i år väldigt enkelt; att komma i form. Den senaste tiden har jag märkt att en främling börjat växa fram någonstans runt min navels territorium. Det tog en stund för mig att lista ut. Men under en mörk och stormig kväll när jag satt och åt pizza så insåg jag att det var en stor, skojfrisk klump av tjock som höll på att växa fram. "Aj Aj Aj" tänkte jag för mig själv och åt vidare. Disciplinen är inte vad den en gång var och inte heller fysiken. Alternativen är enkla och få. Antingen jobbar man på det eller så ritar man en glad mun på magen och köper en monokel till den. Ger den lite karaktär och börjar kalla den för Nigel. Det återstår att se vad valet blir, men nu måste jag sluta skriva om det för hela grejen gör mig hungrig.

Fred ut/ Lillalocke