Hungry Go Where
Är egentligen för mätt för att skriva blogg, men känner att jag är skyldigt världen ett inlägg av någon konstig anledning. Vad är grejer med det egentligen? I verkligheten så fyller jag ingen funktion. Jag är max ett bokmärke på någons applikationsfält i Firefox. Tragiskt? Inte någonstans. Bokmärken markerar var i historien man tog paus, så utan mig hade historien haft problem med att fortsätta. Jag reglerar tempot i historien och ger den rastplatser. Vad skulle man göra utan mig? Förmodligen bara kommit ihåg sidan. Fan, där sprack en bildlig liknelse som från början saknade logik. Men logik är överskattat, den gör världen blek och ofruktbar. Det är drömmarens kryptonit, och i denna allegori är jag Stålmannen.
Anledning till den väldiga mättnad, som just nu hemsöker min kropp och själ, är mat. En chockerande slutsats som ingen väntade sig. I alla fall, mannen bakom den snart legendariska matbloggen Studentkrubb bjöd denna kväll på en gemytlig middagsbjudning där hans magiska fingrar kokade ihop en minst sagt tillfredställande måltid. Jag uppmanar er till att besöka denna stilrena och trevliga blogg. Bra och billiga tips till alla er fantasilösa och oengagerade kockar där ute. Ett delikat imperium, innehållande många frestelser att ge vika för, byggs i rask takt upp av denna moderna matguru vars vision är att fylla våra magar. Anslut dig, och gå aldrig hungrig igen. För mer information, besök sektionen mat i Lillalockes Guide till Galaxen.
Vill betygsätta kvällens måltid, men mitt betygssystem är fortfarande under utveckling. Ett prelumenärt betyg får bli tummen upp kombinerat med en guldstjärna, samt ett plus i kanten. Det här med betygssystem är något som jag jobbar på. Vill klämma in fler recensioner i bloggen, men för att göra så måste jag finna ett briljant sätt att betygsätta allt som förtjänar ett betyg. Alltså allt, och det är mycket. Mer än vad jag hinner med, trots att jag är snabb som en kombination av vinden och Usain Bolt. Dessutom lika pålitlig som Jack Bauer, eller någon annan hjälte vid namn Jack. Med andra ord 60 procent av alla hjältekaraktärer i världen. Därefter heter 30 procent procent John, och dem resterande 10 procenten är kvinnor. Det är personer man kan lita på. Inte som den där M. Night Shyamalan, eller Gud för den delen. Det är två opålitliga jävlar. Borde kanske be om ursäkt till kristendomen för det uttalandet. Istället tänker jag uppmana er till att ta er i kragen så att vi någon gång kan arbeta fram botemedel till diverse sjukdomar utan att ni inflikar med era uråldrade åsikter och bakåtsträvande affektion. Förlåt Gud, men jag har hört Lars Winnerbäcks "Alla vägar har sitt pris", och den gör mig inte så motiverad till att stå dig till gunst. Dessutom så finns du inte, så där har jag ju ett litet övertag om det någon gång skulle uppstå en episk kamp mellan oss. And Boom goes the Dynamite!
Har jag satt mig i knipa nu?
För att återgå så tror jag att rollen som recensent hade varit väldigt svår. Jag glömmer ofta bort den konkreta kvaliteten och hakar istället upp mig på sentimentalt och personligt värde. Men är inte det den viktigaste aspekten av vad konst egentligen ska handla om? Okej, i vissa fall är saker för vidrigt och hemskt för att accepteras. Uwe Boll, Basshunter och Transformers 2: Revenge of the Fallen, alla bra exempel. Allt handlar om känsla, och för att åstadkomma en tilltalande känsla krävs hjärna. Det räcker inte med en vision, en stor budget, effekter, eller 20 par bröst. Jag undrar när filmskapare ska förstå det. Nu talar jag ju dock främst om Hollywoods bottenplan, där kvalité inte står med på agendan. Även stora blockbusters som Transformers 2 hör hemma där, trots att den drog in miljoner efter miljoner. Om vi ska gå tillbaka till ämnet, att vara recensent, så tror jag i alla fall att jag inte skulle klara av det. Men för att träna lite så tänkte jag nu ge er en recension av just Transformers 2: Revenge of the Fallen.
Transformers 2: Revenge of the Fallen - Den är så dålig att om jag hade sett den på ett flygplan så hade jag ändå rest mig från min plats och lämnat lokalen. Jag hade med en hastighet på 9,82 m/s fallit mot marken med ett leende på läpparna.
Hur var det? Inte illa om du frågar mig.
Jag är mätt och slut på inspiration, därför blir det nu nattmusik.
The Shins - The Past and Pending - Fantastisk låt. Lite trivia om den: Det var en av tre låtar som spelades till minne av Heath Ledger på hans begravning. Lyssna om ni vill, och även om ni inte vill. Lyssna, helt enkelt.
DeVotchKa - How it Ends - Väldigt skönt och speiciellt. Trivia: En instrumental version av låten användes som ledmotiv till filmen Little Miss Sunshine, som för övrigt är en helt fenomenal film. Har även använts i diverse reklamer med hopp om att åstadkomma en något surrealistisk känsla.
The All American Rejects - The Poison - När folk hör namnet The All American Rejects så antar dem förmodligen att det är college punk. Men som vanligt kan era fördomar gå och skjuta sig, sen kan ni återkomma och njuta av denna smått annorlunda pop-rock-visa. Trivia: Skapades för hyllningsalbumet till Tim Burton's Alice in Wonderland. Inte det bästa hyllningsalbumet jag tagit del av, men det har sina guldkorn.
Fred ut/ Lillalocke
Anledning till den väldiga mättnad, som just nu hemsöker min kropp och själ, är mat. En chockerande slutsats som ingen väntade sig. I alla fall, mannen bakom den snart legendariska matbloggen Studentkrubb bjöd denna kväll på en gemytlig middagsbjudning där hans magiska fingrar kokade ihop en minst sagt tillfredställande måltid. Jag uppmanar er till att besöka denna stilrena och trevliga blogg. Bra och billiga tips till alla er fantasilösa och oengagerade kockar där ute. Ett delikat imperium, innehållande många frestelser att ge vika för, byggs i rask takt upp av denna moderna matguru vars vision är att fylla våra magar. Anslut dig, och gå aldrig hungrig igen. För mer information, besök sektionen mat i Lillalockes Guide till Galaxen.
Vill betygsätta kvällens måltid, men mitt betygssystem är fortfarande under utveckling. Ett prelumenärt betyg får bli tummen upp kombinerat med en guldstjärna, samt ett plus i kanten. Det här med betygssystem är något som jag jobbar på. Vill klämma in fler recensioner i bloggen, men för att göra så måste jag finna ett briljant sätt att betygsätta allt som förtjänar ett betyg. Alltså allt, och det är mycket. Mer än vad jag hinner med, trots att jag är snabb som en kombination av vinden och Usain Bolt. Dessutom lika pålitlig som Jack Bauer, eller någon annan hjälte vid namn Jack. Med andra ord 60 procent av alla hjältekaraktärer i världen. Därefter heter 30 procent procent John, och dem resterande 10 procenten är kvinnor. Det är personer man kan lita på. Inte som den där M. Night Shyamalan, eller Gud för den delen. Det är två opålitliga jävlar. Borde kanske be om ursäkt till kristendomen för det uttalandet. Istället tänker jag uppmana er till att ta er i kragen så att vi någon gång kan arbeta fram botemedel till diverse sjukdomar utan att ni inflikar med era uråldrade åsikter och bakåtsträvande affektion. Förlåt Gud, men jag har hört Lars Winnerbäcks "Alla vägar har sitt pris", och den gör mig inte så motiverad till att stå dig till gunst. Dessutom så finns du inte, så där har jag ju ett litet övertag om det någon gång skulle uppstå en episk kamp mellan oss. And Boom goes the Dynamite!
Har jag satt mig i knipa nu?
För att återgå så tror jag att rollen som recensent hade varit väldigt svår. Jag glömmer ofta bort den konkreta kvaliteten och hakar istället upp mig på sentimentalt och personligt värde. Men är inte det den viktigaste aspekten av vad konst egentligen ska handla om? Okej, i vissa fall är saker för vidrigt och hemskt för att accepteras. Uwe Boll, Basshunter och Transformers 2: Revenge of the Fallen, alla bra exempel. Allt handlar om känsla, och för att åstadkomma en tilltalande känsla krävs hjärna. Det räcker inte med en vision, en stor budget, effekter, eller 20 par bröst. Jag undrar när filmskapare ska förstå det. Nu talar jag ju dock främst om Hollywoods bottenplan, där kvalité inte står med på agendan. Även stora blockbusters som Transformers 2 hör hemma där, trots att den drog in miljoner efter miljoner. Om vi ska gå tillbaka till ämnet, att vara recensent, så tror jag i alla fall att jag inte skulle klara av det. Men för att träna lite så tänkte jag nu ge er en recension av just Transformers 2: Revenge of the Fallen.
Transformers 2: Revenge of the Fallen - Den är så dålig att om jag hade sett den på ett flygplan så hade jag ändå rest mig från min plats och lämnat lokalen. Jag hade med en hastighet på 9,82 m/s fallit mot marken med ett leende på läpparna.
Hur var det? Inte illa om du frågar mig.
Jag är mätt och slut på inspiration, därför blir det nu nattmusik.
The Shins - The Past and Pending - Fantastisk låt. Lite trivia om den: Det var en av tre låtar som spelades till minne av Heath Ledger på hans begravning. Lyssna om ni vill, och även om ni inte vill. Lyssna, helt enkelt.
DeVotchKa - How it Ends - Väldigt skönt och speiciellt. Trivia: En instrumental version av låten användes som ledmotiv till filmen Little Miss Sunshine, som för övrigt är en helt fenomenal film. Har även använts i diverse reklamer med hopp om att åstadkomma en något surrealistisk känsla.
The All American Rejects - The Poison - När folk hör namnet The All American Rejects så antar dem förmodligen att det är college punk. Men som vanligt kan era fördomar gå och skjuta sig, sen kan ni återkomma och njuta av denna smått annorlunda pop-rock-visa. Trivia: Skapades för hyllningsalbumet till Tim Burton's Alice in Wonderland. Inte det bästa hyllningsalbumet jag tagit del av, men det har sina guldkorn.
Fred ut/ Lillalocke
It's not a lake, it's an ocean
Har denna helgen befunnit mig fastkilstrad framför en tv-skärm, beväpnad med en Xbox-kontroll, och med min vapendragare Gustav "Owen Retriever" Dolk vid min sida (Smeknamnet härstammar från hans likhet med Owen Wilson samt en Golden Retriever). Tillsammans så har vi trollbundits av tv-skärmens njutbara sken. Medan världen blir berusad och försvinner i en dimma av sex, droger och rock n roll, så befinner vi oss i ett nedsläckt rum med ögonen fixerade på tv-skärmen.
Anledningen till detta kan sammansfattas med ett namn, och det namnet är Alan Wake. För dem som saknar den grad av nördighet som vi besitter, och som glömde anmärka att jag var beväpnad med en Xbox-kontroll, så är Alan Wake ett tv-spel som under gårdagen lanserades exklusivt för Xbox 360. Ack så länge jag väntat på denna arma dag, men nu har den kommit och passerat. Nu befinner jag mig i spelets eftersmällar och dess sista repliker bullrar fortfarande dovt i bakgrunden. Jag kan för tillfället inte hjälpa att känna en stark fascination. Länge har jag förundrats över hur spelet skulle utveckla sig och över vilken slutgiltig form det skulle anta, och bortsett från smärre detaljer så fanns det inget som lämnade mig besviken eller otillfredställd. Spelets koncept lämnade mig i ett fanboy-stadium ända sen jag först hörde talas om det, och nu känner jag att jag med alla rätt kan befinna mig i det stadiet.
Utvecklarna beskriver Alan Wake som "A Psychological Action Thriller" och det är precis vad man får. Invävt är även några skräckelement samt en dos komik. Utkomsten blir en spelupplevelse som jag sent kommer att glömma. Samtidigt så sträcker sig Alan Wake, precis som ett fåtal andra spel, över flera medium och är nästan lika mycket en film eller en tv-serie som det är ett spel. Då vi tar två personer som turades om att spela så hade alltid den personen som antog spelarrollen en åskådare, och när jag väl blev bänkad så kunde ändå inte sluta att vara aktivt involverad i matchen. Alan Wake tar spelvärlden till en plats där den bör stanna. Handlingen involverar och chockerar trots att du står på sidlinjen. Samtidigt så faller inte actionsekvensena i skuggan, fast kanske lite då spelet följer ett ljus-mot-mörker koncept där skuggar tar över småstaden man befinner sig i. Så bokstavligt talat så slåss man faktiskt i skuggan, men ni fattar poängen.
Spelet demonstrerar tydligt att bra författarskap inte bara finns inom den litterära eller cinematiska världen, spelvärlden har även sina guldkorn. Dessutom handlar spelet om en författare, dock fast i något som går att likna med en mardröm. Låter väldigt Stephen King tänker ni, och det gör ni helt rätt i. Även till spelets inspirationskällor är jag en energisk fanboy. Lost, Twin Peaks och tidigare nämnda Stephen King är alla delar av populärkulturen som hjälpt till att forma detta episka speläventyr. Nu placerar jag spelet lite på en piedestal vilket jag ofta gör med saker som jag brinner för, men när jag sitter och spelar och känner en känsla som går att igenkänna med det jag brukade känna på julaftonsmorgnar när jag var liten, så kan det inte hjälpas. Samtidigt så känner jag en nytändning i min egen kreativa verksamhet här i spelets eftersmällar. Det talas mycket om konstnärer och deras musor, och Alan Wake står nu framför mig som en efterlängtad och välbehövlig musa. Element i detta filmspel påminner mig om saker som jag själv eftersträvar och diskret suktar efter. Saker som andra personer ser i andra saker. En unik inspiration som ett ting eller en person okontrollerat frambringar ur en. I Alan Wake fanns det inte konkret i handlingen, utan det visade sig ur en abstrakt synvinkel där sekvenser och underliggande idéer öppnade mina ögon för ljuset (Ljuset, här en spelreferens, inte något religiöst eller new-age inspirerat skitsnack). Jag vet att det finns en värld där ute, lik den som jag såg på skärmen.
Fred ut/ Lillalocke
Anledningen till detta kan sammansfattas med ett namn, och det namnet är Alan Wake. För dem som saknar den grad av nördighet som vi besitter, och som glömde anmärka att jag var beväpnad med en Xbox-kontroll, så är Alan Wake ett tv-spel som under gårdagen lanserades exklusivt för Xbox 360. Ack så länge jag väntat på denna arma dag, men nu har den kommit och passerat. Nu befinner jag mig i spelets eftersmällar och dess sista repliker bullrar fortfarande dovt i bakgrunden. Jag kan för tillfället inte hjälpa att känna en stark fascination. Länge har jag förundrats över hur spelet skulle utveckla sig och över vilken slutgiltig form det skulle anta, och bortsett från smärre detaljer så fanns det inget som lämnade mig besviken eller otillfredställd. Spelets koncept lämnade mig i ett fanboy-stadium ända sen jag först hörde talas om det, och nu känner jag att jag med alla rätt kan befinna mig i det stadiet.
Utvecklarna beskriver Alan Wake som "A Psychological Action Thriller" och det är precis vad man får. Invävt är även några skräckelement samt en dos komik. Utkomsten blir en spelupplevelse som jag sent kommer att glömma. Samtidigt så sträcker sig Alan Wake, precis som ett fåtal andra spel, över flera medium och är nästan lika mycket en film eller en tv-serie som det är ett spel. Då vi tar två personer som turades om att spela så hade alltid den personen som antog spelarrollen en åskådare, och när jag väl blev bänkad så kunde ändå inte sluta att vara aktivt involverad i matchen. Alan Wake tar spelvärlden till en plats där den bör stanna. Handlingen involverar och chockerar trots att du står på sidlinjen. Samtidigt så faller inte actionsekvensena i skuggan, fast kanske lite då spelet följer ett ljus-mot-mörker koncept där skuggar tar över småstaden man befinner sig i. Så bokstavligt talat så slåss man faktiskt i skuggan, men ni fattar poängen.
Spelet demonstrerar tydligt att bra författarskap inte bara finns inom den litterära eller cinematiska världen, spelvärlden har även sina guldkorn. Dessutom handlar spelet om en författare, dock fast i något som går att likna med en mardröm. Låter väldigt Stephen King tänker ni, och det gör ni helt rätt i. Även till spelets inspirationskällor är jag en energisk fanboy. Lost, Twin Peaks och tidigare nämnda Stephen King är alla delar av populärkulturen som hjälpt till att forma detta episka speläventyr. Nu placerar jag spelet lite på en piedestal vilket jag ofta gör med saker som jag brinner för, men när jag sitter och spelar och känner en känsla som går att igenkänna med det jag brukade känna på julaftonsmorgnar när jag var liten, så kan det inte hjälpas. Samtidigt så känner jag en nytändning i min egen kreativa verksamhet här i spelets eftersmällar. Det talas mycket om konstnärer och deras musor, och Alan Wake står nu framför mig som en efterlängtad och välbehövlig musa. Element i detta filmspel påminner mig om saker som jag själv eftersträvar och diskret suktar efter. Saker som andra personer ser i andra saker. En unik inspiration som ett ting eller en person okontrollerat frambringar ur en. I Alan Wake fanns det inte konkret i handlingen, utan det visade sig ur en abstrakt synvinkel där sekvenser och underliggande idéer öppnade mina ögon för ljuset (Ljuset, här en spelreferens, inte något religiöst eller new-age inspirerat skitsnack). Jag vet att det finns en värld där ute, lik den som jag såg på skärmen.
Fred ut/ Lillalocke
The Extraterrestrial Highway
Fick precis ett enormt slag i skrevet! På kvällens schema har det stått filmmys med familjen. Lämnar mitt hem för att åka till min hemstad i morgon, så lite kvalitetstid stod på menyn. Vi tar oss i alla fall igenom den första skitfilmen som jag redan glömt namnet på, vars syfte endast var att tillfredställa dem familjemedlemmar som inte har nerverna för lite mer skrämmande underhållning. Absolut inget fel på det, det handlar mest om vilken smak och känsla man söker efter i alla de former av underhållning som cirkulerar i vårt samhälle. Jag själv älskar att sitta på nålar och söker efter kicken som rädsla förser.
Innan vi går vidare så vill jag belysa att jag lever med starkt hopp om något mer extraordinärt i våra vardagliga liv. Nu syftar jag inte på Gud, utan mer på saker som kan hämtas ur sci-fi- och skräckromaner. UFOn, spöken och andra varelser hämtade ut fiktionens värld. Jag säger inte att jag tror på det, men jag är öppen för det. Framförallt så vill jag att det verkligen ska finnas. Samtidigt så är jag fast i de tvivel som universums lagar skapar. Allt övernaturligt har en stor, ologisk stämpel på sig. Till följd så hotas barnsliga fantasier och hopp om ett liv efter det vi lever nu. Det är på ett sätt tragiskt, men på många sätt rättfärdigat. Dock så kan man inte låta bli att lockas av stora frågor om universums storlek och vad som egentligen händer borta i Nevadas öknar. Mystiken är så lockande att man är villig att glömma universums logik och lägga vetenskapen åt sidan. Men är tron på spöken lika löjlig som tron på tomten? Fader Jul lämnar inga utrymmen för vidareutveckling, medan spöken ständigt förtrollar folk och försätter dem i utomvärldsliga tankegångar. Det är intressant, men på många sätt kanske inte alls.
Tillbaka till kukslaget. Den andra filmen vi satte igång uppgav sig själv för att vara en sann historia. Nu säger detta kanske inte mycket inom dagens filmindustri. Det är inte första gången som producenter använder sig av detta marknadsföringsknep. Alla kommer vi ihåg The Blair Witch Project. Men filmen utspelade sig parallellt med den så kallade "verkliga" tidslinjen. Man fick se inspelningar, lyssna på intervjuer, och granska fakta samtidigt som man såg filmatiseringen av det hela. Det var väldigt övertygande, i alla fall för mig som är lättpåverkad av vardagens mystik. När filmen var slut så var jag frågande och fascinerad. Men lät mig inte övertygas förrän min vän Google gjort mig smart. 10 minuter senare stod det klart för mig att allting var en bluff. En känsla av både lättnad och besvikelse la sig över mitt pojkrum i Tyringe. Jag är en naiv liten jordbo vars enda dröm är att helhjärtat få tro på något. Förmodligen var det lite tramsigt att från början låtas ryckas med i historien som presenterades. Insåg kort därefter att det förmodligen hade varit lite väl mycket som sopades under mattan om det här varit sanning. Det kändes i alla fall som en spark i skrevet, som jag dock borde förutspått. Som sagt, jag är naiv när jag verkligen vill tro på något. Filmen gav mig dock inspirationen till detta inlägg, så det var ju inte helt förgäves. Anser att det är intressant och förmodligen något som många tänker på från dag till dag. Jag uppmuntrar till diskussioner om universum och alla dess kända och okända varelser. Världen blir för tråkig annars.
I dagsläget så verkar världen vara för enkel. Den saknar ett engagerande djup. De frågor som finns idag angriper främst människan, och inte världen i sig. Vi får väl tacka populärkulturen för hennes stimulans. Lämnar den meningen öppen för en mer sex-orienterad tolkning. Det här blir nog det kortaste inlägget jag änsålänge skriver. Men det här kom väldigt spontant och jag ville belysa det innan något annat tog över mina tankar. Jag vill gärna bli bortförd av utomjordingar eller vara hemsökt av spöken. Allt för spänningen. Jag kommer nog skriva fler inlägg av den här övernaturen i framtiden. Behöver bara inspirationen, vilket är lite svårt då inget har motiverande eller vetenskapliga belägg. Men det är kul att resonera och fundera. Det kan uppfattas som tramsigt, men barnasinnet är en viktig grej att stimulera och mata, annars blir man nog i slutändan en väldigt tråkig person. Jag överlever nog ett tag till tack vare min förkärlek till Stephen King, Zombies, och konspirationsteorier. Dessutom är Halloween min favorithögtid.
Låtar passande för dagens ämne
Blink 182 - Alien Exist - Skivan Enema of the State's bästa låt som tar itu med utomjordingar, och allt vad det innebär. Skojfriskt och allmänt jävla sweet.
Blue Oyster Cult - Don't Fear the Reaper - Skön klassisker som handlas med döden, eller kanske evig kärlek? Vad vet jag. Den har en skön utomvärldslig känsla över sig, och jag inleder varje Halloween med att lyssna på denna låten.
Led Zeppelin - No Quarter - En av Zeppelins bästa låtar. Handlar om andar, och det hör man. Lång, njutbar mindfuck.
Fred ut/ Lillalocke
Innan vi går vidare så vill jag belysa att jag lever med starkt hopp om något mer extraordinärt i våra vardagliga liv. Nu syftar jag inte på Gud, utan mer på saker som kan hämtas ur sci-fi- och skräckromaner. UFOn, spöken och andra varelser hämtade ut fiktionens värld. Jag säger inte att jag tror på det, men jag är öppen för det. Framförallt så vill jag att det verkligen ska finnas. Samtidigt så är jag fast i de tvivel som universums lagar skapar. Allt övernaturligt har en stor, ologisk stämpel på sig. Till följd så hotas barnsliga fantasier och hopp om ett liv efter det vi lever nu. Det är på ett sätt tragiskt, men på många sätt rättfärdigat. Dock så kan man inte låta bli att lockas av stora frågor om universums storlek och vad som egentligen händer borta i Nevadas öknar. Mystiken är så lockande att man är villig att glömma universums logik och lägga vetenskapen åt sidan. Men är tron på spöken lika löjlig som tron på tomten? Fader Jul lämnar inga utrymmen för vidareutveckling, medan spöken ständigt förtrollar folk och försätter dem i utomvärldsliga tankegångar. Det är intressant, men på många sätt kanske inte alls.
Tillbaka till kukslaget. Den andra filmen vi satte igång uppgav sig själv för att vara en sann historia. Nu säger detta kanske inte mycket inom dagens filmindustri. Det är inte första gången som producenter använder sig av detta marknadsföringsknep. Alla kommer vi ihåg The Blair Witch Project. Men filmen utspelade sig parallellt med den så kallade "verkliga" tidslinjen. Man fick se inspelningar, lyssna på intervjuer, och granska fakta samtidigt som man såg filmatiseringen av det hela. Det var väldigt övertygande, i alla fall för mig som är lättpåverkad av vardagens mystik. När filmen var slut så var jag frågande och fascinerad. Men lät mig inte övertygas förrän min vän Google gjort mig smart. 10 minuter senare stod det klart för mig att allting var en bluff. En känsla av både lättnad och besvikelse la sig över mitt pojkrum i Tyringe. Jag är en naiv liten jordbo vars enda dröm är att helhjärtat få tro på något. Förmodligen var det lite tramsigt att från början låtas ryckas med i historien som presenterades. Insåg kort därefter att det förmodligen hade varit lite väl mycket som sopades under mattan om det här varit sanning. Det kändes i alla fall som en spark i skrevet, som jag dock borde förutspått. Som sagt, jag är naiv när jag verkligen vill tro på något. Filmen gav mig dock inspirationen till detta inlägg, så det var ju inte helt förgäves. Anser att det är intressant och förmodligen något som många tänker på från dag till dag. Jag uppmuntrar till diskussioner om universum och alla dess kända och okända varelser. Världen blir för tråkig annars.
I dagsläget så verkar världen vara för enkel. Den saknar ett engagerande djup. De frågor som finns idag angriper främst människan, och inte världen i sig. Vi får väl tacka populärkulturen för hennes stimulans. Lämnar den meningen öppen för en mer sex-orienterad tolkning. Det här blir nog det kortaste inlägget jag änsålänge skriver. Men det här kom väldigt spontant och jag ville belysa det innan något annat tog över mina tankar. Jag vill gärna bli bortförd av utomjordingar eller vara hemsökt av spöken. Allt för spänningen. Jag kommer nog skriva fler inlägg av den här övernaturen i framtiden. Behöver bara inspirationen, vilket är lite svårt då inget har motiverande eller vetenskapliga belägg. Men det är kul att resonera och fundera. Det kan uppfattas som tramsigt, men barnasinnet är en viktig grej att stimulera och mata, annars blir man nog i slutändan en väldigt tråkig person. Jag överlever nog ett tag till tack vare min förkärlek till Stephen King, Zombies, och konspirationsteorier. Dessutom är Halloween min favorithögtid.
Låtar passande för dagens ämne
Blink 182 - Alien Exist - Skivan Enema of the State's bästa låt som tar itu med utomjordingar, och allt vad det innebär. Skojfriskt och allmänt jävla sweet.
Blue Oyster Cult - Don't Fear the Reaper - Skön klassisker som handlas med döden, eller kanske evig kärlek? Vad vet jag. Den har en skön utomvärldslig känsla över sig, och jag inleder varje Halloween med att lyssna på denna låten.
Led Zeppelin - No Quarter - En av Zeppelins bästa låtar. Handlar om andar, och det hör man. Lång, njutbar mindfuck.
Fred ut/ Lillalocke
Virtual Reality TV
Känner att jag vill återgå till något som jag nämnt i ett tidigare inlägg, den allmänna uppfattningen av tv-spel. Känner även att jag, på grund av detta, nu måste trycka på den stora röda knappen och låta sirenen ljuda Nerd Alert, men att göra så validerar ju egentligen bara uppfattningen av att tv-spelande är nördigt. Samtidigt så vill jag nästan bekräfta de fördomar som den allmänna uppfattningen har, för den nördiga andan i den virtuella verkligheten är nästan en del av charmen. Det är den som gör det hela egendomligt. Att vara cool är så 2009. Utvecklingen av allt som ses vara nördigt går ständigt framåt i en positiv, konstant kurva. Medans allt coolt kommer i omgångar, det blommar för att sedan dö ut och måste ständigt anpassa sig. Men vad är egentligen coolt och inte coolt? Är "coolt" egentligen det bästa ordvalet när man ska beskriva någonting i våran värld? Det känns lite som en skolgårdsfras, och begreppet är lite väl mycket Lunarstorm enligt mig.
I alla fall, jag spenderar säkert några timmar i veckan med en Xbox kontroll i handen framför TV'n. Men jag spelar aldrig själv. Antingen sitter någon bredvid mig eller på andra änden av mitt headset, och det är alltid någon eller några av mina bättre vänner. Så det fyller egentligen samma funktion som Skype och Facebook, men istället för att granska statusuppdateringar och poka varandra så spelar vi. Vi interagerar, tävlar och har kul utan att få en massa förfrågningar att gå med i någon av alla dem tusentals, intetsägande och retarderade klubbar och sidor som flyter runt på Ansiktsboken. Jag ska dock inte ägna mig åt hyckleri nu, för jag vet själv att det första jag kommer göra efter att jag tryck "Spara & publicera" är att länka detta inlägg på Facebook. Det är lite som när man säger "Va?" trots att man hörde vad den andra personen sa. Man är medveten av vad som händer och försiggår, men ändå sker någon reflexartad handling som rubbar det naturliga flödet i sammanhanget. Vi stannar många gånger upp varje dag för att just logga in på Facebook, och vi kan inte riktigt rå för det. Det sker lika naturligt som när vi sätter oss på en cykel och börjar trampa. Den säregna skillnaden mellan mitt spelande och mitt facebookande, i relation till hur dem båda påverkar mitt vardagliga liv är att Facebook är ett beroende, medans spelandet är en hobby. Att spela är den late mannens form att tävla, möjligtvis den oengagerade mannens, eller kanske den uttråkade och oinspirerade, varav alla dessa attribut går att applicera på mig.
Det talas även mycket om hämning av dem sociala förmågorna när det kommer till frågor om spel. Visst, det är ju faktiskt så att det skapar en form av isolation, beroende på hur det det utövas och vad som spelas. Jag känner mig själv socialt missanpassad till en viss grad, men det är självframkallat, i hopp om att främja den naturliga karisman. Inte beror det på tv-spelande inte. Troligare anledningar skulle jag vilja säga är R&B, Renässansen och Zac Efron. I alla fall, större delen av befolkningen spenderar säkert någon timme i veckan framför någon typ av spel, och dem finner det roande, även om dem inte vill erkänna det. Till och med min lillasyster spelar, och hon "pawnar så mycket ass" att det nästan är oroväckande. Trots att hon sitter med en Xbox kontroll i handen och spelar Gears of War 2 några timmar i veckan så finns världen fortfarande kvar. Vi ser inte mynningen till något gigantiskt, svart hål som eventuellt kommer att svälja mänskligheten och spotta ut den retro. Världen står kvar, och min syster är inte socialt missanpassad i den. För henne är det snarare tvärtom. Hon är minst 10 gånger vettigare än någon annan tjej i hennes ålder. Hon besitter en förmåga att ta ansvar och engagera sig som jag själv saknar. Men samtidigt så verkar det som att hon utåt sätt fortfarande har kvar en form av barnslig oskyldighet som jag själv förlorade alldeles för tidigt, även om det utåt sätt inte verkar så. Hon står oförstörd på en gladiator-arena där ingen vill veta var du köpt din tröja.
Det handlar väl mycket om det inflyttande som sker sent under socialisationsprocessens gång, som hon klarade sig ur med en skön attityd och en naturlig coolhet.
När vi väl är inne på inflytande så kan jag inte låta bli att skriva lite om något som jag finner väldigt, väldigt roligt.. hur tv-spel kan komma att skapa ett våldsamt beteende hos de spelande. Jag vet inte vad det var för gammalmodig, trångsynt och tekniskt handikappad person som myntade denna idé, han är nog alldeles för bokstavlig för att bokstavligt tala. Om något så tror jag att tv-spel istället ger utlopp för något djupt inbäddat, våldsamt beteende, och ifall någon nu skulle gå bärsärk efter att spelat lite tv-spel så var nog den här personen psykiskt labil från början. Hade det inte varit tv-spel så hade det varit Per Gessles nästa soloplatta. När personen i fråga hade hört alla pinsamma försök till bra låtar så hade han/hon gott loss på Gyllene Tiders Fanclub, alternativt så hade personen direkt vänt vapnet mot sig själv för att slippa det Gessle-relaterade lidandet så fort som möjligt. Jag anser att det finns så mycket mer att oroa sig för än tv-spel. Själv så ser jag helldre att mina framtida barn spelar blodiga tv-spel än att dem sitter och tittar på MTV's flaggskepp för idiotiska tv-serier, Next. Program av denna natur bidrar till det sämsta möjliga inflyttandet då det, i jakt efter att vara fyndigt och underhållande, förkroppsligar allt ytligt i våran värld. Jag vill inte låta pretentiös. Jag finner själv att serier likt Next är väldigt underhållande, men underhållningsvärdet ligger endast i saker som det dåliga manuset till en serie som tror att sin användning av manus passerar förbi obemärkt. Alla som är och har varit involverade i Next måste vara bland dem dummaste människorna i universum. Inte endast på jorden, den här graden av dumhet är utomvärldslig. Att folk ställer upp är i sig korkat, men sen går dem även med på att följa ett korkat manus som framställer dem som ännu dummare. Det är på ett väldigt konstigt sätt imponerande. Utan tvivel och genom väldigt dåligt skådespeleri så ger deltagarna vår nersupna och runtknullande generation ett ansikte. Dem dyker upp på bild, ler lite och gör något hippt tecken med sina händer som vidareutvecklar en outvecklad men något utvecklingsstörd, stereotypisk karaktär. Sen får dem 3 fakta presenterade om sig som bekräftar att delfiner kanske är smartare än människan trots allt. Delfiner är åtminstone showartister som är njutbara att titta på, medans att se någon 22-årig gammal high school-hora vid namn Jinx, som hatar ljudet av när folk äter bananer, välja mellan 5 killar endast provocerar till mord och andra hemskheter. Det är oroväckande på en nivå som tv-spel aldrig kommer att nå.
Så, där var det färdignördat för min del. Ber om ursäkt för alla pessimistiska infallsvinklar på vår populärkultur, men mycket av den är uppbyggt runt en idiokrati som i dagsläget ser alldeles för stabil ut. Vi befinner oss lite i en väldigt skrattretande dystopi. Avslutningsvis lite musik kanske?
The Postal Service - Nothing Better - Vad ska man säga om Postal Service egentligen? Give Up var nog ett av dem bästa albumen under milleniumets första decennium. Otroligt skön elecrto-indie från Death Cab for Cuties frontman. Bra skit
Transplants - D.J.D.J. - Från Rancid sångaren Tim Armstrong och Blink-182 trummisen Travis Barkers hjärnor, plus någon okänd roadie, så föddes Transplants. En skön mix av punk, hiphop och drum & bass. Håll till godo.
Esbjörn Svensson Trio - Did They Ever Tell Cousteau? - Alla som läser kanske inte är Jazzfans, men E.S.T. är någerlunda lättlyssnad pop-jazz som är helt fantastisk. Om man gillar fantasifulla och oerhört skickliga musiker så lyssna lite på E.S.T's audiotek, man blir inte besviken.
Fred ut/ Lillalocke
I alla fall, jag spenderar säkert några timmar i veckan med en Xbox kontroll i handen framför TV'n. Men jag spelar aldrig själv. Antingen sitter någon bredvid mig eller på andra änden av mitt headset, och det är alltid någon eller några av mina bättre vänner. Så det fyller egentligen samma funktion som Skype och Facebook, men istället för att granska statusuppdateringar och poka varandra så spelar vi. Vi interagerar, tävlar och har kul utan att få en massa förfrågningar att gå med i någon av alla dem tusentals, intetsägande och retarderade klubbar och sidor som flyter runt på Ansiktsboken. Jag ska dock inte ägna mig åt hyckleri nu, för jag vet själv att det första jag kommer göra efter att jag tryck "Spara & publicera" är att länka detta inlägg på Facebook. Det är lite som när man säger "Va?" trots att man hörde vad den andra personen sa. Man är medveten av vad som händer och försiggår, men ändå sker någon reflexartad handling som rubbar det naturliga flödet i sammanhanget. Vi stannar många gånger upp varje dag för att just logga in på Facebook, och vi kan inte riktigt rå för det. Det sker lika naturligt som när vi sätter oss på en cykel och börjar trampa. Den säregna skillnaden mellan mitt spelande och mitt facebookande, i relation till hur dem båda påverkar mitt vardagliga liv är att Facebook är ett beroende, medans spelandet är en hobby. Att spela är den late mannens form att tävla, möjligtvis den oengagerade mannens, eller kanske den uttråkade och oinspirerade, varav alla dessa attribut går att applicera på mig.
Det talas även mycket om hämning av dem sociala förmågorna när det kommer till frågor om spel. Visst, det är ju faktiskt så att det skapar en form av isolation, beroende på hur det det utövas och vad som spelas. Jag känner mig själv socialt missanpassad till en viss grad, men det är självframkallat, i hopp om att främja den naturliga karisman. Inte beror det på tv-spelande inte. Troligare anledningar skulle jag vilja säga är R&B, Renässansen och Zac Efron. I alla fall, större delen av befolkningen spenderar säkert någon timme i veckan framför någon typ av spel, och dem finner det roande, även om dem inte vill erkänna det. Till och med min lillasyster spelar, och hon "pawnar så mycket ass" att det nästan är oroväckande. Trots att hon sitter med en Xbox kontroll i handen och spelar Gears of War 2 några timmar i veckan så finns världen fortfarande kvar. Vi ser inte mynningen till något gigantiskt, svart hål som eventuellt kommer att svälja mänskligheten och spotta ut den retro. Världen står kvar, och min syster är inte socialt missanpassad i den. För henne är det snarare tvärtom. Hon är minst 10 gånger vettigare än någon annan tjej i hennes ålder. Hon besitter en förmåga att ta ansvar och engagera sig som jag själv saknar. Men samtidigt så verkar det som att hon utåt sätt fortfarande har kvar en form av barnslig oskyldighet som jag själv förlorade alldeles för tidigt, även om det utåt sätt inte verkar så. Hon står oförstörd på en gladiator-arena där ingen vill veta var du köpt din tröja.
Det handlar väl mycket om det inflyttande som sker sent under socialisationsprocessens gång, som hon klarade sig ur med en skön attityd och en naturlig coolhet.
När vi väl är inne på inflytande så kan jag inte låta bli att skriva lite om något som jag finner väldigt, väldigt roligt.. hur tv-spel kan komma att skapa ett våldsamt beteende hos de spelande. Jag vet inte vad det var för gammalmodig, trångsynt och tekniskt handikappad person som myntade denna idé, han är nog alldeles för bokstavlig för att bokstavligt tala. Om något så tror jag att tv-spel istället ger utlopp för något djupt inbäddat, våldsamt beteende, och ifall någon nu skulle gå bärsärk efter att spelat lite tv-spel så var nog den här personen psykiskt labil från början. Hade det inte varit tv-spel så hade det varit Per Gessles nästa soloplatta. När personen i fråga hade hört alla pinsamma försök till bra låtar så hade han/hon gott loss på Gyllene Tiders Fanclub, alternativt så hade personen direkt vänt vapnet mot sig själv för att slippa det Gessle-relaterade lidandet så fort som möjligt. Jag anser att det finns så mycket mer att oroa sig för än tv-spel. Själv så ser jag helldre att mina framtida barn spelar blodiga tv-spel än att dem sitter och tittar på MTV's flaggskepp för idiotiska tv-serier, Next. Program av denna natur bidrar till det sämsta möjliga inflyttandet då det, i jakt efter att vara fyndigt och underhållande, förkroppsligar allt ytligt i våran värld. Jag vill inte låta pretentiös. Jag finner själv att serier likt Next är väldigt underhållande, men underhållningsvärdet ligger endast i saker som det dåliga manuset till en serie som tror att sin användning av manus passerar förbi obemärkt. Alla som är och har varit involverade i Next måste vara bland dem dummaste människorna i universum. Inte endast på jorden, den här graden av dumhet är utomvärldslig. Att folk ställer upp är i sig korkat, men sen går dem även med på att följa ett korkat manus som framställer dem som ännu dummare. Det är på ett väldigt konstigt sätt imponerande. Utan tvivel och genom väldigt dåligt skådespeleri så ger deltagarna vår nersupna och runtknullande generation ett ansikte. Dem dyker upp på bild, ler lite och gör något hippt tecken med sina händer som vidareutvecklar en outvecklad men något utvecklingsstörd, stereotypisk karaktär. Sen får dem 3 fakta presenterade om sig som bekräftar att delfiner kanske är smartare än människan trots allt. Delfiner är åtminstone showartister som är njutbara att titta på, medans att se någon 22-årig gammal high school-hora vid namn Jinx, som hatar ljudet av när folk äter bananer, välja mellan 5 killar endast provocerar till mord och andra hemskheter. Det är oroväckande på en nivå som tv-spel aldrig kommer att nå.
Så, där var det färdignördat för min del. Ber om ursäkt för alla pessimistiska infallsvinklar på vår populärkultur, men mycket av den är uppbyggt runt en idiokrati som i dagsläget ser alldeles för stabil ut. Vi befinner oss lite i en väldigt skrattretande dystopi. Avslutningsvis lite musik kanske?
The Postal Service - Nothing Better - Vad ska man säga om Postal Service egentligen? Give Up var nog ett av dem bästa albumen under milleniumets första decennium. Otroligt skön elecrto-indie från Death Cab for Cuties frontman. Bra skit
Transplants - D.J.D.J. - Från Rancid sångaren Tim Armstrong och Blink-182 trummisen Travis Barkers hjärnor, plus någon okänd roadie, så föddes Transplants. En skön mix av punk, hiphop och drum & bass. Håll till godo.
Esbjörn Svensson Trio - Did They Ever Tell Cousteau? - Alla som läser kanske inte är Jazzfans, men E.S.T. är någerlunda lättlyssnad pop-jazz som är helt fantastisk. Om man gillar fantasifulla och oerhört skickliga musiker så lyssna lite på E.S.T's audiotek, man blir inte besviken.
Fred ut/ Lillalocke
Mainstream
Jag har länge funderat över begreppet Mainstream och i vilket syfte det appliceras på saker i samhället. Många gånger har jag hört folk yttra denna fras, och jag har kommit att inse att dessa personer inte har en enda vettig tanke i hur dem resonerar. Wikipedia beskiver Mainstream som ett "begrepp som beskriver en kulturyttring som är integrerad i den allmänna kulturen genom att den både riktar sig till och konsumeras av en relativ majoritet av befolkningen". Jag tror att folk tror att dem vet vad dem menar när dem säger att något är Mainstream, men i verkligheten så har dem nog inte fått en klar bild av hur dagens kulturlandskap ser ut. Eller så är min bild helt åt helvete fel. I vilket fall så misstänker jag att en gammal syn från milleniumskiftets era fortfarande spökar i medvetandet.
Men vad definierar konceptet Mainstream? Är det den form av kultur som förbrukas mest av störst antal konsumenter? Är det den mest socialt accepterade kulturen? Är Mainstream en genre? Styr finansiella medel om medier blir Mainstream eller ej? Är du Mainstream? Många bra frågor som mynnar till diskussion, varav ingen jag tänker besvara. Istället vill jag presentera argument som i sig lämnar Mainstream-begreppet öppet för argument.
Indie-genren, kort för independent, ses ju vara pop och rock som inte alltid är så kommersiellt gångbar. Alltså kan man säga att Indie inte är Mainstream. Det här håller nog många med om. Folk känner sig egendomliga när dem lyssnar på sin Indie-pop/rock. Dem utforskar subkulturerna i samhället och hittar stilar som ger deras personlighet en unik stämpel. Men likt allt annat i världen så når utforskandet till sist ett slut. Vi har hittat majoriteten av alla djur på planeten. Vi har upptäckt alla små gröna plättar på kartan. När detta är gjort så börjar den långa processen av exploatering, och Indie-genren är inget undantag för det här. I dagsläget så skulle jag vilja säga att Indie, efter all outhärdlig R&B, är den mest förbrukade musikstilen i samhället. Vi svenskar smälter ju för den svenska indiepopens och den britisk/amerikanska indierockens toner. Folk vill argumentera för sin egendomlighet, men jag måste tyvärr säga att Indie är Mainstream. Jag gillar själv indierock väldigt mycket, och jag gör det fortfarande trots att Indie har gått från att vara en av Mainstreamens motsatser, till att absorberas av dess väldiga mäktighet. Folk ser Mainstream som en förolämpning, och jag förstår dem. Man vill ju upprätthålla den säregna sidan hos sin karaktär. Så vi som gillar Indie får nu hitta något nytt. Vi kan kanske börja lyssna på Äppelknyckarjazz, alternativt; börja använda monokel.
Från en musikstil som inte anses vara Mainstream, till en som anses att vara det. Jag talar om Punkrock, med tyngd på bandet Blink-182. Nu har jag ju reklamerat i bloggen att detta är ett band som ligger mig väldigt varmt om hjärtat, så följande resonemang kan ses som ett sätt för mig att hävda mig själv. Men mitt syfte är endast att reflektera verkligheten så gott det går, men ni får tolka det hur ni vill. Hade jag brytt mig om hur människor uppfattar mig så hade jag ägt fler skjortor. I alla fall, om jag skulle fråga någon om dem anser att Blink-182 är Mainstream så hade dem troligen svarat ja. Men hade jag följt upp med att fråga om dem kunde nämna mer än 3 låtar av dem, så hade svaret nog blivit; All the Small Things, First Date, Ööööööh um döööööh. Det är 2 låtar i deras audiotek på 99 låtar. Bandet var Mainstream precis före, och efter milleniumskiftet, då tidigare nämnda låtar började klättra på topplistorna och deras musikvideor började spelas på MTV. Men utöver dessa spår så är minnet av bandet blankt. Kan 2 låtar befästa Mainstream-andan i en musikgrupp för all framtid? Mitt svar är nej.
I dagsläget så kommer människor knappt ihåg det skojfriska bandet kallat Blink-182, och den yngre generationen har ingen uppfattning om vad bandet innebär. Om jag skulle fråga några nuvarande gymnasiekillar om vilka Blink-182 är, så hade nog den första svarat; Vad är Blink-182? Jag hade följt upp med att säga; Låten All the Small Things? Dem spelar Punkrock. Därefter hade förmodligen en annan kille i gänget kommit med kommentaren; Pungkrock? Därefter hade han slått någon av sina kamrater på pungen, och fnissat, så som pojkar gör. Jag vet det här för att jag har upplevt det. Utkomsten kanske inte var så tramsig som jag precis målade upp den, men sanningen är att det är inte många i den yngre publiken som varken känner till eller har något intresse att vilja känna till mina punkrock-profeter. Nu målar jag upp en bild där Blink-182 inte är Mainstream, vilket är precis vad jag vill göra. Hur många känner du som lyssnar på Blink-182? Det här är ett fall där definitionen av Mainstream antingen blir att det handlar om antalet som just nu lyssnar, eller antalet som har lyssnat. Om något en gång varit Mainstream, förblir det Mainstream föralltid sen? Måste man även väva in geografiska aspekter för att få någon klarhet i frågan? Bra frågor som mynnar till diskussion, varav ingen jag tänker besvara.
Jag vill helt enkelt belysa att jag tror att uppfattningen av Mainstream är något skev. För övrigt så har jag skrivit ordet "Mainstream" 21 gånger i detta inlägg, så Mainstream är rätt Mainstream nu. 24 gånger, fy fan vad Mainstream. 25.
För att avrunda så vill jag ta upp 5 grejer som jag garanterat vet är Mainstream, och som kanske kan ge lite klarhet till begreppet.
1. Den huvudsakliga strömmen i en flod, om något är Mainstream så är det den.
2. Mat
3. Husdjur. Alla gillar nästan husdjur. Stammar i den Sydamerikanska djungeln gillar husdjur. Det kanske inte uppfattas så, men om man tänker efter så är hela djungeln deras hem. Så dem har egentligen flest husdjur i världen.
4. Rädslan för filmen Rec.
5. Barack Obama
Fred ut/ Lillalocke
Men vad definierar konceptet Mainstream? Är det den form av kultur som förbrukas mest av störst antal konsumenter? Är det den mest socialt accepterade kulturen? Är Mainstream en genre? Styr finansiella medel om medier blir Mainstream eller ej? Är du Mainstream? Många bra frågor som mynnar till diskussion, varav ingen jag tänker besvara. Istället vill jag presentera argument som i sig lämnar Mainstream-begreppet öppet för argument.
Indie-genren, kort för independent, ses ju vara pop och rock som inte alltid är så kommersiellt gångbar. Alltså kan man säga att Indie inte är Mainstream. Det här håller nog många med om. Folk känner sig egendomliga när dem lyssnar på sin Indie-pop/rock. Dem utforskar subkulturerna i samhället och hittar stilar som ger deras personlighet en unik stämpel. Men likt allt annat i världen så når utforskandet till sist ett slut. Vi har hittat majoriteten av alla djur på planeten. Vi har upptäckt alla små gröna plättar på kartan. När detta är gjort så börjar den långa processen av exploatering, och Indie-genren är inget undantag för det här. I dagsläget så skulle jag vilja säga att Indie, efter all outhärdlig R&B, är den mest förbrukade musikstilen i samhället. Vi svenskar smälter ju för den svenska indiepopens och den britisk/amerikanska indierockens toner. Folk vill argumentera för sin egendomlighet, men jag måste tyvärr säga att Indie är Mainstream. Jag gillar själv indierock väldigt mycket, och jag gör det fortfarande trots att Indie har gått från att vara en av Mainstreamens motsatser, till att absorberas av dess väldiga mäktighet. Folk ser Mainstream som en förolämpning, och jag förstår dem. Man vill ju upprätthålla den säregna sidan hos sin karaktär. Så vi som gillar Indie får nu hitta något nytt. Vi kan kanske börja lyssna på Äppelknyckarjazz, alternativt; börja använda monokel.
Från en musikstil som inte anses vara Mainstream, till en som anses att vara det. Jag talar om Punkrock, med tyngd på bandet Blink-182. Nu har jag ju reklamerat i bloggen att detta är ett band som ligger mig väldigt varmt om hjärtat, så följande resonemang kan ses som ett sätt för mig att hävda mig själv. Men mitt syfte är endast att reflektera verkligheten så gott det går, men ni får tolka det hur ni vill. Hade jag brytt mig om hur människor uppfattar mig så hade jag ägt fler skjortor. I alla fall, om jag skulle fråga någon om dem anser att Blink-182 är Mainstream så hade dem troligen svarat ja. Men hade jag följt upp med att fråga om dem kunde nämna mer än 3 låtar av dem, så hade svaret nog blivit; All the Small Things, First Date, Ööööööh um döööööh. Det är 2 låtar i deras audiotek på 99 låtar. Bandet var Mainstream precis före, och efter milleniumskiftet, då tidigare nämnda låtar började klättra på topplistorna och deras musikvideor började spelas på MTV. Men utöver dessa spår så är minnet av bandet blankt. Kan 2 låtar befästa Mainstream-andan i en musikgrupp för all framtid? Mitt svar är nej.
I dagsläget så kommer människor knappt ihåg det skojfriska bandet kallat Blink-182, och den yngre generationen har ingen uppfattning om vad bandet innebär. Om jag skulle fråga några nuvarande gymnasiekillar om vilka Blink-182 är, så hade nog den första svarat; Vad är Blink-182? Jag hade följt upp med att säga; Låten All the Small Things? Dem spelar Punkrock. Därefter hade förmodligen en annan kille i gänget kommit med kommentaren; Pungkrock? Därefter hade han slått någon av sina kamrater på pungen, och fnissat, så som pojkar gör. Jag vet det här för att jag har upplevt det. Utkomsten kanske inte var så tramsig som jag precis målade upp den, men sanningen är att det är inte många i den yngre publiken som varken känner till eller har något intresse att vilja känna till mina punkrock-profeter. Nu målar jag upp en bild där Blink-182 inte är Mainstream, vilket är precis vad jag vill göra. Hur många känner du som lyssnar på Blink-182? Det här är ett fall där definitionen av Mainstream antingen blir att det handlar om antalet som just nu lyssnar, eller antalet som har lyssnat. Om något en gång varit Mainstream, förblir det Mainstream föralltid sen? Måste man även väva in geografiska aspekter för att få någon klarhet i frågan? Bra frågor som mynnar till diskussion, varav ingen jag tänker besvara.
Jag vill helt enkelt belysa att jag tror att uppfattningen av Mainstream är något skev. För övrigt så har jag skrivit ordet "Mainstream" 21 gånger i detta inlägg, så Mainstream är rätt Mainstream nu. 24 gånger, fy fan vad Mainstream. 25.
För att avrunda så vill jag ta upp 5 grejer som jag garanterat vet är Mainstream, och som kanske kan ge lite klarhet till begreppet.
1. Den huvudsakliga strömmen i en flod, om något är Mainstream så är det den.
2. Mat
3. Husdjur. Alla gillar nästan husdjur. Stammar i den Sydamerikanska djungeln gillar husdjur. Det kanske inte uppfattas så, men om man tänker efter så är hela djungeln deras hem. Så dem har egentligen flest husdjur i världen.
4. Rädslan för filmen Rec.
5. Barack Obama
Fred ut/ Lillalocke
Does it offend you, yeah?
Bloggen har ett tag nu befunnit sig i ett stadium som går att likna med locked-in syndrome, detta på grund av rekonstruktion och renovering i bloggen + en oförtjänt rekreationsstund. Jag tackar Eddie Brandin för hans energi och engagemang. Utan honom så hade denna bloggen sett ut som en förfallen gammal lada som ungdomar använder för sex och dylikt. Bloggen hade nog aldrig heller sett dagens ljus. Så utan honom hade jag kanske varit ute och lekt solskenet just nu. Men rent sannolikt så hade jag nog spelat tv-spel. Vilken tur att jag isåfall har bloggen, eftersom att det är dem nördiga barnen som spelar tv-spel, medans dem coola barnen leker i bloggosfären. Undrar om den allmänna uppfattningen fortfarande ser ut så, isåfall kan ju den allmänna uppfattningen flyga till San Francisco, utforska de homosexuella spelrummen, och avrunda allt genom att gå loss på någon form av penis.
Nu antyder ju jag dock att den allmänna uppfattningen är en homosexuell man, och att utforska de homosexuella spelrummen i San Francisco skulle vara något negativt. Det här kan ses som ett extremt ställningstagande, och ett något stötande sådant. Men att bli upprörd över ett negativt antydande angående den sexuella läggningen hos ett abstrakt koncept skapat i människans idéer är inget mindre än löjligt och på gränsen till patetiskt. Det är lite som att säga att grönt är en hermafrodit. Nu kanske folk vill argumentera emot och säga att färg inte är abstrakt, då det går att fysiskt beröra. Men då färg är dimensioner av ögats och hjärnans perception av ljus som inte är givna av den totala intensiteten, beroende av ögats näthinna, och dessutom besitter psykologiska associationer och symboliska betydelser, så är färg abstrakt. Deal with it!
I alla fall så kan anspelandet på de homosexuella spelrummen ses som stötande i detta väldigt löjliga sammanhang. Men då jag nämner att den allmänna uppfattningen kan gå loss på "någon form av" det manliga könsorganet så betyder det att det inte är direkt anspelat på människor. Det kan vara till exempel en get som springer lös på gayklubbarnas dansgolv, och jag tror inte att den bryr sig om jag ser dennes sexuella njutning och läggning som något negativt. Det är get. Så jag har inte, i någon form, tagit ett ställningstagande. Jag anger bara en plats i världen.
Nu kanske allt det här kan ses som orelevant då ingen har kunnat stötas av mina påståenden, då inlägget ej blivit publicerat än. Men syftet kan ses vara att belysa människors förmåga att se politisk inkorrekthet i väldigt tramsiga sammanhang. Ta det debatterade South Park-avsnittet där dem visade Muhammed i en björndräkt. Muslimer blev sura, men det visade sig tillsist att det var Jultomten som befann sig i björndräkten. Så varför blev muslimerna arga? Folk ska kanske avvakta lite innan dem ringer och meddelar mordhot. Det är kanske hemskt att Jultomten har på sig en björndräkt, vad vet jag. Möjligtvis förändrar det julkänslan lite, eller så blir barn rädda för maskotar också, då dem tror att Tomten befinner sig däri. Väldigt hemskt isåfall, South Park-skaparna förtjänar mordhotet. Tomten är en global, mysig fadersfigur. Han hälsar på en gång om året och mutar till sig kärlek genom presenter. Världen bästa pappa. Gör aldrig narr av honom Trey Parker & Matt Stone.
Jag finner allt det övre mycket roande. Om folk nu skulle bli arga över detta orelevanta påstående, ska dem inte då anmärka att jag även säger att den allmänna uppfattningen ska "flyga till San Francisco". Det här betyder alltså att detta abstrakta väsen inte är lokalbo. Vilken nationalitet anspelar jag då på? Är jag hemsk för att jag starkt påpekar att den allmänna uppfattningen inte kommer från San Francisco. Gör det här befolkningen i staden ledsna? Ta upp det med Eddie, som jag nu efter detta långa onödiga ordbajsandet tackar för min fina blogg. Förhoppningsvis blir jag inte knivhuggen av någon homosexuell, muslimsk San Francisco-bo som jag inte på något sett framställer negativt någonstans bland alla skrivna tecken i detta inlägg.
Med allt detta vill jag väl helt enkelt säga att jag gillar tv-spel, och dem som ser det som nördigt kan flyga till San Francisco, utforska de homosexuella spelrummen, och avrunda allt genom att gå loss på någon form av penis. Så, helt plötsligt, var vi tillbaka på ruta ett. Att folk inte kan se det roliga i att Buddha snortar kokain i South Park, eller att Brad Pitt skalperar nazister i Inglourious Basterds, roar mig väldigt mycket.
Om nu folk fortfarande skulle se mig som trångsynt och stötande, så vill jag belysa att jag är öppen för alla religioner, sexualiteter, etniciter, osv. Kanske inte scientologerna. Ni borde i alla fall titta på mer South Park eller Family Guy. Om man inte kan se humorn i allt som händer i världen så är man själv trångsynt och förmodligen en människa som jag nog aldrig skulle vilja bjuda hem. Kanske inte så stor vinst för många, men jag är en rätt bra kompis. Jag lagar god mat, har många filmer, och äger en riktigt cool keps.
Nu är det förmodligen dags att avrunda. Om någon är sur över kommentarer gjorda i dagens inlägg, så lyssna på dessa toner och somna gott. Eller dra åt helvete, vilker för många muslimer nog skulle vara att utforska San Franciscos homosexuella spelrum. Det är inte stötande, det är fakta. Titta på Iran. Om man inte erkänner världens mörka sanningar, vad är man då? Förmodligen Thomas Di Leva.
Arcade Fire - No Cars Go
Yeah Yeah Yeahs - Maps
Bob Dylan - Like a Rolling Stone
Orkar inte lämna några klämchecka kommentarer efter diverse spår. Är trött. Lyssna och njut så gott det går.
Fred ut/ Lillalocke
Nu antyder ju jag dock att den allmänna uppfattningen är en homosexuell man, och att utforska de homosexuella spelrummen i San Francisco skulle vara något negativt. Det här kan ses som ett extremt ställningstagande, och ett något stötande sådant. Men att bli upprörd över ett negativt antydande angående den sexuella läggningen hos ett abstrakt koncept skapat i människans idéer är inget mindre än löjligt och på gränsen till patetiskt. Det är lite som att säga att grönt är en hermafrodit. Nu kanske folk vill argumentera emot och säga att färg inte är abstrakt, då det går att fysiskt beröra. Men då färg är dimensioner av ögats och hjärnans perception av ljus som inte är givna av den totala intensiteten, beroende av ögats näthinna, och dessutom besitter psykologiska associationer och symboliska betydelser, så är färg abstrakt. Deal with it!
I alla fall så kan anspelandet på de homosexuella spelrummen ses som stötande i detta väldigt löjliga sammanhang. Men då jag nämner att den allmänna uppfattningen kan gå loss på "någon form av" det manliga könsorganet så betyder det att det inte är direkt anspelat på människor. Det kan vara till exempel en get som springer lös på gayklubbarnas dansgolv, och jag tror inte att den bryr sig om jag ser dennes sexuella njutning och läggning som något negativt. Det är get. Så jag har inte, i någon form, tagit ett ställningstagande. Jag anger bara en plats i världen.
Nu kanske allt det här kan ses som orelevant då ingen har kunnat stötas av mina påståenden, då inlägget ej blivit publicerat än. Men syftet kan ses vara att belysa människors förmåga att se politisk inkorrekthet i väldigt tramsiga sammanhang. Ta det debatterade South Park-avsnittet där dem visade Muhammed i en björndräkt. Muslimer blev sura, men det visade sig tillsist att det var Jultomten som befann sig i björndräkten. Så varför blev muslimerna arga? Folk ska kanske avvakta lite innan dem ringer och meddelar mordhot. Det är kanske hemskt att Jultomten har på sig en björndräkt, vad vet jag. Möjligtvis förändrar det julkänslan lite, eller så blir barn rädda för maskotar också, då dem tror att Tomten befinner sig däri. Väldigt hemskt isåfall, South Park-skaparna förtjänar mordhotet. Tomten är en global, mysig fadersfigur. Han hälsar på en gång om året och mutar till sig kärlek genom presenter. Världen bästa pappa. Gör aldrig narr av honom Trey Parker & Matt Stone.
Jag finner allt det övre mycket roande. Om folk nu skulle bli arga över detta orelevanta påstående, ska dem inte då anmärka att jag även säger att den allmänna uppfattningen ska "flyga till San Francisco". Det här betyder alltså att detta abstrakta väsen inte är lokalbo. Vilken nationalitet anspelar jag då på? Är jag hemsk för att jag starkt påpekar att den allmänna uppfattningen inte kommer från San Francisco. Gör det här befolkningen i staden ledsna? Ta upp det med Eddie, som jag nu efter detta långa onödiga ordbajsandet tackar för min fina blogg. Förhoppningsvis blir jag inte knivhuggen av någon homosexuell, muslimsk San Francisco-bo som jag inte på något sett framställer negativt någonstans bland alla skrivna tecken i detta inlägg.
Med allt detta vill jag väl helt enkelt säga att jag gillar tv-spel, och dem som ser det som nördigt kan flyga till San Francisco, utforska de homosexuella spelrummen, och avrunda allt genom att gå loss på någon form av penis. Så, helt plötsligt, var vi tillbaka på ruta ett. Att folk inte kan se det roliga i att Buddha snortar kokain i South Park, eller att Brad Pitt skalperar nazister i Inglourious Basterds, roar mig väldigt mycket.
Om nu folk fortfarande skulle se mig som trångsynt och stötande, så vill jag belysa att jag är öppen för alla religioner, sexualiteter, etniciter, osv. Kanske inte scientologerna. Ni borde i alla fall titta på mer South Park eller Family Guy. Om man inte kan se humorn i allt som händer i världen så är man själv trångsynt och förmodligen en människa som jag nog aldrig skulle vilja bjuda hem. Kanske inte så stor vinst för många, men jag är en rätt bra kompis. Jag lagar god mat, har många filmer, och äger en riktigt cool keps.
Nu är det förmodligen dags att avrunda. Om någon är sur över kommentarer gjorda i dagens inlägg, så lyssna på dessa toner och somna gott. Eller dra åt helvete, vilker för många muslimer nog skulle vara att utforska San Franciscos homosexuella spelrum. Det är inte stötande, det är fakta. Titta på Iran. Om man inte erkänner världens mörka sanningar, vad är man då? Förmodligen Thomas Di Leva.
Arcade Fire - No Cars Go
Yeah Yeah Yeahs - Maps
Bob Dylan - Like a Rolling Stone
Orkar inte lämna några klämchecka kommentarer efter diverse spår. Är trött. Lyssna och njut så gott det går.
Fred ut/ Lillalocke
