It's not a lake, it's an ocean
Har denna helgen befunnit mig fastkilstrad framför en tv-skärm, beväpnad med en Xbox-kontroll, och med min vapendragare Gustav "Owen Retriever" Dolk vid min sida (Smeknamnet härstammar från hans likhet med Owen Wilson samt en Golden Retriever). Tillsammans så har vi trollbundits av tv-skärmens njutbara sken. Medan världen blir berusad och försvinner i en dimma av sex, droger och rock n roll, så befinner vi oss i ett nedsläckt rum med ögonen fixerade på tv-skärmen.
Anledningen till detta kan sammansfattas med ett namn, och det namnet är Alan Wake. För dem som saknar den grad av nördighet som vi besitter, och som glömde anmärka att jag var beväpnad med en Xbox-kontroll, så är Alan Wake ett tv-spel som under gårdagen lanserades exklusivt för Xbox 360. Ack så länge jag väntat på denna arma dag, men nu har den kommit och passerat. Nu befinner jag mig i spelets eftersmällar och dess sista repliker bullrar fortfarande dovt i bakgrunden. Jag kan för tillfället inte hjälpa att känna en stark fascination. Länge har jag förundrats över hur spelet skulle utveckla sig och över vilken slutgiltig form det skulle anta, och bortsett från smärre detaljer så fanns det inget som lämnade mig besviken eller otillfredställd. Spelets koncept lämnade mig i ett fanboy-stadium ända sen jag först hörde talas om det, och nu känner jag att jag med alla rätt kan befinna mig i det stadiet.
Utvecklarna beskriver Alan Wake som "A Psychological Action Thriller" och det är precis vad man får. Invävt är även några skräckelement samt en dos komik. Utkomsten blir en spelupplevelse som jag sent kommer att glömma. Samtidigt så sträcker sig Alan Wake, precis som ett fåtal andra spel, över flera medium och är nästan lika mycket en film eller en tv-serie som det är ett spel. Då vi tar två personer som turades om att spela så hade alltid den personen som antog spelarrollen en åskådare, och när jag väl blev bänkad så kunde ändå inte sluta att vara aktivt involverad i matchen. Alan Wake tar spelvärlden till en plats där den bör stanna. Handlingen involverar och chockerar trots att du står på sidlinjen. Samtidigt så faller inte actionsekvensena i skuggan, fast kanske lite då spelet följer ett ljus-mot-mörker koncept där skuggar tar över småstaden man befinner sig i. Så bokstavligt talat så slåss man faktiskt i skuggan, men ni fattar poängen.
Spelet demonstrerar tydligt att bra författarskap inte bara finns inom den litterära eller cinematiska världen, spelvärlden har även sina guldkorn. Dessutom handlar spelet om en författare, dock fast i något som går att likna med en mardröm. Låter väldigt Stephen King tänker ni, och det gör ni helt rätt i. Även till spelets inspirationskällor är jag en energisk fanboy. Lost, Twin Peaks och tidigare nämnda Stephen King är alla delar av populärkulturen som hjälpt till att forma detta episka speläventyr. Nu placerar jag spelet lite på en piedestal vilket jag ofta gör med saker som jag brinner för, men när jag sitter och spelar och känner en känsla som går att igenkänna med det jag brukade känna på julaftonsmorgnar när jag var liten, så kan det inte hjälpas. Samtidigt så känner jag en nytändning i min egen kreativa verksamhet här i spelets eftersmällar. Det talas mycket om konstnärer och deras musor, och Alan Wake står nu framför mig som en efterlängtad och välbehövlig musa. Element i detta filmspel påminner mig om saker som jag själv eftersträvar och diskret suktar efter. Saker som andra personer ser i andra saker. En unik inspiration som ett ting eller en person okontrollerat frambringar ur en. I Alan Wake fanns det inte konkret i handlingen, utan det visade sig ur en abstrakt synvinkel där sekvenser och underliggande idéer öppnade mina ögon för ljuset (Ljuset, här en spelreferens, inte något religiöst eller new-age inspirerat skitsnack). Jag vet att det finns en värld där ute, lik den som jag såg på skärmen.
Fred ut/ Lillalocke
Anledningen till detta kan sammansfattas med ett namn, och det namnet är Alan Wake. För dem som saknar den grad av nördighet som vi besitter, och som glömde anmärka att jag var beväpnad med en Xbox-kontroll, så är Alan Wake ett tv-spel som under gårdagen lanserades exklusivt för Xbox 360. Ack så länge jag väntat på denna arma dag, men nu har den kommit och passerat. Nu befinner jag mig i spelets eftersmällar och dess sista repliker bullrar fortfarande dovt i bakgrunden. Jag kan för tillfället inte hjälpa att känna en stark fascination. Länge har jag förundrats över hur spelet skulle utveckla sig och över vilken slutgiltig form det skulle anta, och bortsett från smärre detaljer så fanns det inget som lämnade mig besviken eller otillfredställd. Spelets koncept lämnade mig i ett fanboy-stadium ända sen jag först hörde talas om det, och nu känner jag att jag med alla rätt kan befinna mig i det stadiet.
Utvecklarna beskriver Alan Wake som "A Psychological Action Thriller" och det är precis vad man får. Invävt är även några skräckelement samt en dos komik. Utkomsten blir en spelupplevelse som jag sent kommer att glömma. Samtidigt så sträcker sig Alan Wake, precis som ett fåtal andra spel, över flera medium och är nästan lika mycket en film eller en tv-serie som det är ett spel. Då vi tar två personer som turades om att spela så hade alltid den personen som antog spelarrollen en åskådare, och när jag väl blev bänkad så kunde ändå inte sluta att vara aktivt involverad i matchen. Alan Wake tar spelvärlden till en plats där den bör stanna. Handlingen involverar och chockerar trots att du står på sidlinjen. Samtidigt så faller inte actionsekvensena i skuggan, fast kanske lite då spelet följer ett ljus-mot-mörker koncept där skuggar tar över småstaden man befinner sig i. Så bokstavligt talat så slåss man faktiskt i skuggan, men ni fattar poängen.
Spelet demonstrerar tydligt att bra författarskap inte bara finns inom den litterära eller cinematiska världen, spelvärlden har även sina guldkorn. Dessutom handlar spelet om en författare, dock fast i något som går att likna med en mardröm. Låter väldigt Stephen King tänker ni, och det gör ni helt rätt i. Även till spelets inspirationskällor är jag en energisk fanboy. Lost, Twin Peaks och tidigare nämnda Stephen King är alla delar av populärkulturen som hjälpt till att forma detta episka speläventyr. Nu placerar jag spelet lite på en piedestal vilket jag ofta gör med saker som jag brinner för, men när jag sitter och spelar och känner en känsla som går att igenkänna med det jag brukade känna på julaftonsmorgnar när jag var liten, så kan det inte hjälpas. Samtidigt så känner jag en nytändning i min egen kreativa verksamhet här i spelets eftersmällar. Det talas mycket om konstnärer och deras musor, och Alan Wake står nu framför mig som en efterlängtad och välbehövlig musa. Element i detta filmspel påminner mig om saker som jag själv eftersträvar och diskret suktar efter. Saker som andra personer ser i andra saker. En unik inspiration som ett ting eller en person okontrollerat frambringar ur en. I Alan Wake fanns det inte konkret i handlingen, utan det visade sig ur en abstrakt synvinkel där sekvenser och underliggande idéer öppnade mina ögon för ljuset (Ljuset, här en spelreferens, inte något religiöst eller new-age inspirerat skitsnack). Jag vet att det finns en värld där ute, lik den som jag såg på skärmen.
Fred ut/ Lillalocke
Kommentarer
Trackback
