Lillalockes Guide till Galaxen

Är egentligen för mätt för att skriva blogg, men känner att jag är skyldigt världen ett inlägg av någon konstig anledning. Vad är grejer med det egentligen? I verkligheten så fyller jag ingen funktion. Jag är max ett bokmärke på någons applikationsfält i Firefox. Tragiskt? Inte någonstans. Bokmärken markerar var i historien man tog paus, så utan mig hade historien haft problem med att fortsätta. Jag reglerar tempot i historien och ger den rastplatser. Vad skulle man göra utan mig? Förmodligen bara kommit ihåg sidan. Fan, där sprack en bildlig liknelse som från början saknade logik. Men logik är överskattat, den gör världen blek och ofruktbar. Det är drömmarens kryptonit, och i denna allegori är jag Stålmannen.

Anledning till den väldiga mättnad, som just nu hemsöker min kropp och själ, är mat. En chockerande slutsats som ingen väntade sig. I alla fall, mannen bakom den snart legendariska matbloggen Studentkrubb bjöd denna kväll på en gemytlig middagsbjudning där hans magiska fingrar kokade ihop en minst sagt tillfredställande måltid. Jag uppmanar er till att besöka denna stilrena och trevliga blogg. Bra och billiga tips till alla er fantasilösa och oengagerade kockar där ute. Ett delikat imperium, innehållande många frestelser att ge vika för, byggs i rask takt upp av denna moderna matguru vars vision är att fylla våra magar. Anslut dig, och gå aldrig hungrig igen. För mer information, besök sektionen mat i Lillalockes Guide till Galaxen.

Vill betygsätta kvällens måltid, men mitt betygssystem är fortfarande under utveckling. Ett prelumenärt betyg får bli tummen upp kombinerat med en guldstjärna, samt ett plus i kanten. Det här med betygssystem är något som jag jobbar på. Vill klämma in fler recensioner i bloggen, men för att göra så måste jag finna ett briljant sätt att betygsätta allt som förtjänar ett betyg. Alltså allt, och det är mycket. Mer än vad jag hinner med, trots att jag är snabb som en kombination av vinden och Usain Bolt. Dessutom lika pålitlig som Jack Bauer, eller någon annan hjälte vid namn Jack. Med andra ord 60 procent av alla hjältekaraktärer i världen. Därefter heter 30 procent procent John, och dem resterande 10 procenten är kvinnor. Det är personer man kan lita på. Inte som den där M. Night Shyamalan, eller Gud för den delen. Det är två opålitliga jävlar. Borde kanske be om ursäkt till kristendomen för det uttalandet. Istället tänker jag uppmana er till att ta er i kragen så att vi någon gång kan arbeta fram botemedel till diverse sjukdomar utan att ni inflikar med era uråldrade åsikter och bakåtsträvande affektion. Förlåt Gud, men jag har hört Lars Winnerbäcks "Alla vägar har sitt pris", och den gör mig inte så motiverad till att stå dig till gunst. Dessutom så finns du inte, så där har jag ju ett litet övertag om det någon gång skulle uppstå en episk kamp mellan oss. And Boom goes the Dynamite!

Har jag satt mig i knipa nu?

För att återgå så tror jag att rollen som recensent hade varit väldigt svår. Jag glömmer ofta bort den konkreta kvaliteten och hakar istället upp mig på sentimentalt och personligt värde. Men är inte det den viktigaste aspekten av vad konst egentligen ska handla om? Okej, i vissa fall är saker för vidrigt och hemskt för att accepteras. Uwe Boll, Basshunter och Transformers 2: Revenge of the Fallen, alla bra exempel. Allt handlar om känsla, och för att åstadkomma en tilltalande känsla krävs hjärna. Det räcker inte med en vision, en stor budget, effekter, eller 20 par bröst. Jag undrar när filmskapare ska förstå det. Nu talar jag ju dock främst om Hollywoods bottenplan, där kvalité inte står med på agendan. Även stora blockbusters som Transformers 2 hör hemma där, trots att den drog in miljoner efter miljoner. Om vi ska gå tillbaka till ämnet, att vara recensent, så tror jag i alla fall att jag inte skulle klara av det. Men för att träna lite så tänkte jag nu ge er en recension av just Transformers 2: Revenge of the Fallen.

Transformers 2: Revenge of the Fallen - Den är så dålig att om jag hade sett den på ett flygplan så hade jag ändå rest mig från min plats och lämnat lokalen. Jag hade med en hastighet på 9,82 m/s fallit mot marken med ett leende på läpparna.

Hur var det? Inte illa om du frågar mig.
Jag är mätt och slut på inspiration, därför blir det nu nattmusik.

The Shins - The Past and Pending - Fantastisk låt. Lite trivia om den: Det var en av tre låtar som spelades till minne av Heath Ledger på hans begravning. Lyssna om ni vill, och även om ni inte vill. Lyssna, helt enkelt.

DeVotchKa - How it Ends - Väldigt skönt och speiciellt. Trivia: En instrumental version av låten användes som ledmotiv till filmen Little Miss Sunshine, som för övrigt är en helt fenomenal film. Har även använts i diverse reklamer med hopp om att åstadkomma en något surrealistisk känsla.

The All American Rejects - The Poison - När folk hör namnet The All American Rejects så antar dem förmodligen att det är college punk. Men som vanligt kan era fördomar gå och skjuta sig, sen kan ni återkomma och njuta av denna smått annorlunda pop-rock-visa. Trivia: Skapades för hyllningsalbumet till Tim Burton's Alice in Wonderland. Inte det bästa hyllningsalbumet jag tagit del av, men det har sina guldkorn.

Fred ut/ Lillalocke

Har denna helgen befunnit mig fastkilstrad framför en tv-skärm, beväpnad med en Xbox-kontroll, och med min vapendragare Gustav "Owen Retriever" Dolk vid min sida (Smeknamnet härstammar från hans likhet med Owen Wilson samt en Golden Retriever). Tillsammans så har vi trollbundits av tv-skärmens njutbara sken. Medan världen blir berusad och försvinner i en dimma av sex, droger och rock n roll, så befinner vi oss i ett nedsläckt rum med ögonen fixerade på tv-skärmen.

Anledningen till detta kan sammansfattas med ett namn, och det namnet är Alan Wake. För dem som saknar den grad av nördighet som vi besitter, och som glömde anmärka att jag var beväpnad med en Xbox-kontroll, så är Alan Wake ett tv-spel som under gårdagen lanserades exklusivt för Xbox 360. Ack så länge jag väntat på denna arma dag, men nu har den kommit och passerat. Nu befinner jag mig i spelets eftersmällar och dess sista repliker bullrar fortfarande dovt i bakgrunden. Jag kan för tillfället inte hjälpa att känna en stark fascination. Länge har jag förundrats över hur spelet skulle utveckla sig och över vilken slutgiltig form det skulle anta, och bortsett från smärre detaljer så fanns det inget som lämnade mig besviken eller otillfredställd. Spelets koncept lämnade mig i ett fanboy-stadium ända sen jag först hörde talas om det, och nu känner jag att jag med alla rätt kan befinna mig i det stadiet.


Utvecklarna beskriver Alan Wake som "A Psychological Action Thriller" och det är precis vad man får. Invävt är även några skräckelement samt en dos komik. Utkomsten blir en spelupplevelse som jag sent kommer att glömma. Samtidigt så sträcker sig Alan Wake, precis som ett fåtal andra spel, över flera medium och är nästan lika mycket en film eller en tv-serie som det är ett spel. Då vi tar två personer som turades om att spela så hade alltid den personen som antog spelarrollen en åskådare, och när jag väl blev bänkad så kunde ändå inte sluta att vara aktivt involverad i matchen. Alan Wake tar spelvärlden till en plats där den bör stanna. Handlingen involverar och chockerar trots att du står på sidlinjen. Samtidigt så faller inte actionsekvensena i skuggan, fast kanske lite då spelet följer ett ljus-mot-mörker koncept där skuggar tar över småstaden man befinner sig i. Så bokstavligt talat så slåss man faktiskt i skuggan, men ni fattar poängen.

Spelet demonstrerar tydligt att bra författarskap inte bara finns inom den litterära eller cinematiska världen, spelvärlden har även sina guldkorn. Dessutom handlar spelet om en författare, dock fast i något som går att likna med en mardröm. Låter väldigt Stephen King tänker ni, och det gör ni helt rätt i. Även till spelets inspirationskällor är jag en energisk fanboy. Lost, Twin Peaks och tidigare nämnda Stephen King är alla delar av populärkulturen som hjälpt till att forma detta episka speläventyr. Nu placerar jag spelet lite på en piedestal vilket jag ofta gör med saker som jag brinner för, men när jag sitter och spelar och känner en känsla som går att igenkänna med det jag brukade känna på julaftonsmorgnar när jag var liten, så kan det inte hjälpas. Samtidigt så känner jag en nytändning i min egen kreativa verksamhet här i spelets eftersmällar. Det talas mycket om konstnärer och deras musor, och Alan Wake står nu framför mig som en efterlängtad och välbehövlig musa. Element i detta filmspel påminner mig om saker som jag själv eftersträvar och diskret suktar efter. Saker som andra personer ser i andra saker. En unik inspiration som ett ting eller en person okontrollerat frambringar ur en. I Alan Wake fanns det inte konkret i handlingen, utan det visade sig ur en abstrakt synvinkel där sekvenser och underliggande idéer öppnade mina ögon för ljuset (Ljuset, här en spelreferens, inte något religiöst eller new-age inspirerat skitsnack). Jag vet att det finns en värld där ute, lik den som jag såg på skärmen.


Fred ut/ Lillalocke

Fick precis ett enormt slag i skrevet! På kvällens schema har det stått filmmys med familjen. Lämnar mitt hem för att åka till min hemstad i morgon, så lite kvalitetstid stod på menyn. Vi tar oss i alla fall igenom den första skitfilmen som jag redan glömt namnet på, vars syfte endast var att tillfredställa dem familjemedlemmar som inte har nerverna för lite mer skrämmande underhållning. Absolut inget fel på det, det handlar mest om vilken smak och känsla man söker efter i alla de former av underhållning som cirkulerar i vårt samhälle. Jag själv älskar att sitta på nålar och söker efter kicken som rädsla förser.

Innan vi går vidare så vill jag belysa att jag lever med starkt hopp om något mer extraordinärt i våra vardagliga liv. Nu syftar jag inte på Gud, utan mer på saker som kan hämtas ur sci-fi- och skräckromaner. UFOn, spöken och andra varelser hämtade ut fiktionens värld. Jag säger inte att jag tror på det, men jag är öppen för det. Framförallt så vill jag att det verkligen ska finnas. Samtidigt så är jag fast i de tvivel som universums lagar skapar. Allt övernaturligt har en stor, ologisk stämpel på sig. Till följd så hotas barnsliga fantasier och hopp om ett liv efter det vi lever nu. Det är på ett sätt tragiskt, men på många sätt rättfärdigat. Dock så kan man inte låta bli att lockas av stora frågor om universums storlek och vad som egentligen händer borta i Nevadas öknar. Mystiken är så lockande att man är villig att glömma universums logik och lägga vetenskapen åt sidan. Men är tron på spöken lika löjlig som tron på tomten? Fader Jul lämnar inga utrymmen för vidareutveckling, medan spöken ständigt förtrollar folk och försätter dem i utomvärldsliga tankegångar. Det är intressant, men på många sätt kanske inte alls.

Tillbaka till kukslaget. Den andra filmen vi satte igång uppgav sig själv för att vara en sann historia. Nu säger detta kanske inte mycket inom dagens filmindustri. Det är inte första gången som producenter använder sig av detta marknadsföringsknep. Alla kommer vi ihåg The Blair Witch Project. Men filmen utspelade sig parallellt med den så kallade "verkliga" tidslinjen. Man fick se inspelningar, lyssna på intervjuer, och granska fakta samtidigt som man såg filmatiseringen av det hela. Det var väldigt övertygande, i alla fall för mig som är lättpåverkad av vardagens mystik. När filmen var slut så var jag frågande och fascinerad. Men lät mig inte övertygas förrän min vän Google gjort mig smart. 10 minuter senare stod det klart för mig att allting var en bluff. En känsla av både lättnad och besvikelse la sig över mitt pojkrum i Tyringe. Jag är en naiv liten jordbo vars enda dröm är att helhjärtat få tro på något. Förmodligen var det lite tramsigt att från början låtas ryckas med i historien som presenterades. Insåg kort därefter att det förmodligen hade varit lite väl mycket som sopades under mattan om det här varit sanning. Det kändes i alla fall som en spark i skrevet, som jag dock borde förutspått. Som sagt, jag är naiv när jag verkligen vill tro på något. Filmen gav mig dock inspirationen  till detta inlägg, så det var ju inte helt förgäves. Anser att det är intressant och förmodligen något som många tänker på från dag till dag. Jag uppmuntrar till diskussioner om universum och alla dess kända och okända varelser. Världen blir för tråkig annars.

I dagsläget så verkar världen vara för enkel. Den saknar ett engagerande djup. De frågor som finns idag angriper främst människan, och inte världen i sig. Vi får väl tacka populärkulturen för hennes stimulans. Lämnar den meningen öppen för en mer sex-orienterad tolkning. Det här blir nog det kortaste inlägget jag änsålänge skriver. Men det här kom väldigt spontant och jag ville belysa det innan något annat tog över mina tankar. Jag vill gärna bli bortförd av utomjordingar eller vara hemsökt av spöken. Allt för spänningen. Jag kommer nog skriva fler inlägg av den här övernaturen i framtiden. Behöver bara inspirationen, vilket är lite svårt då inget har motiverande eller vetenskapliga belägg. Men det är kul att resonera och fundera. Det kan uppfattas som tramsigt, men barnasinnet är en viktig grej att stimulera och mata, annars blir man nog i slutändan en väldigt tråkig person. Jag överlever nog ett tag till tack vare min förkärlek till Stephen King, Zombies, och konspirationsteorier. Dessutom är Halloween min favorithögtid.

Låtar passande för dagens ämne

Blink 182 - Alien Exist - Skivan Enema of the State's bästa låt som tar itu med utomjordingar, och allt vad det innebär. Skojfriskt och allmänt jävla sweet.

Blue Oyster Cult - Don't Fear the Reaper - Skön klassisker som handlas med döden, eller kanske evig kärlek? Vad vet jag. Den har en skön utomvärldslig känsla över sig, och jag inleder varje Halloween med att lyssna på denna låten.

Led Zeppelin - No Quarter - En av Zeppelins bästa låtar. Handlar om andar, och det hör man. Lång, njutbar mindfuck.

Fred ut/ Lillalocke

Känner att jag vill återgå till något som jag nämnt i ett tidigare inlägg, den allmänna uppfattningen av tv-spel. Känner även att jag, på grund av detta, nu måste trycka på den stora röda knappen och låta sirenen ljuda Nerd Alert, men att göra så validerar ju egentligen bara uppfattningen av att tv-spelande är nördigt. Samtidigt så vill jag nästan bekräfta de fördomar som den allmänna uppfattningen har, för den nördiga andan i den virtuella verkligheten är nästan en del av charmen. Det är den som gör det hela egendomligt. Att vara cool är så 2009. Utvecklingen av allt som ses vara nördigt går ständigt framåt i en positiv, konstant kurva. Medans allt coolt kommer i omgångar, det blommar för att sedan dö ut och måste ständigt anpassa sig. Men vad är egentligen coolt och inte coolt? Är "coolt" egentligen det bästa ordvalet när man ska beskriva någonting i våran värld? Det känns lite som en skolgårdsfras, och begreppet är lite väl mycket Lunarstorm enligt mig.

I alla fall, jag spenderar säkert några timmar i veckan med en Xbox kontroll i handen framför TV'n. Men jag spelar aldrig själv. Antingen sitter någon bredvid mig eller på andra änden av mitt headset, och det är alltid någon eller några av mina bättre vänner. Så det fyller egentligen samma funktion som Skype och Facebook, men istället för att granska statusuppdateringar och poka varandra så spelar vi. Vi interagerar, tävlar och har kul utan att få en massa förfrågningar att gå med i någon av alla dem tusentals, intetsägande och retarderade klubbar och sidor som flyter runt på Ansiktsboken. Jag ska dock inte ägna mig åt hyckleri nu, för jag vet själv att det första jag kommer göra efter att jag tryck "Spara & publicera" är att länka detta inlägg på Facebook. Det är lite som när man säger "Va?" trots att man hörde vad den andra personen sa. Man är medveten av vad som händer och försiggår, men ändå sker någon reflexartad handling som rubbar det naturliga flödet i sammanhanget. Vi stannar många gånger upp varje dag för att just logga in på Facebook, och vi kan inte riktigt rå för det. Det sker lika naturligt som när vi sätter oss på en cykel och börjar trampa. Den säregna skillnaden mellan mitt spelande och mitt facebookande, i relation till hur dem båda påverkar mitt vardagliga liv är att Facebook är ett beroende, medans spelandet är en hobby. Att spela är den late mannens form att tävla, möjligtvis den oengagerade mannens, eller kanske den uttråkade och oinspirerade, varav alla dessa attribut går att applicera på mig.

Det talas även mycket om hämning av dem sociala förmågorna när det kommer till frågor om spel. Visst, det är ju faktiskt så att det skapar en form av isolation, beroende på hur det det utövas och vad som spelas. Jag känner mig själv socialt missanpassad till en viss grad, men det är självframkallat, i hopp om att främja den naturliga karisman. Inte beror det på tv-spelande inte. Troligare anledningar skulle jag vilja säga är R&B, Renässansen och Zac Efron. I alla fall, större delen av befolkningen spenderar säkert någon timme i veckan framför någon typ av spel, och dem finner det roande, även om dem inte vill erkänna det. Till och med min lillasyster spelar, och hon "pawnar så mycket ass" att det nästan är oroväckande. Trots att hon sitter med en Xbox kontroll i handen och spelar Gears of War 2 några timmar i veckan så finns världen fortfarande kvar. Vi ser inte mynningen till något gigantiskt, svart hål som eventuellt kommer att svälja mänskligheten och spotta ut den retro. Världen står kvar, och min syster är inte socialt missanpassad i den. För henne är det snarare tvärtom. Hon är minst 10 gånger vettigare än någon annan tjej i hennes ålder. Hon besitter en förmåga att ta ansvar och engagera sig som jag själv saknar. Men samtidigt så verkar det som att hon utåt sätt fortfarande har kvar en form av barnslig oskyldighet som jag själv förlorade alldeles för tidigt, även om det utåt sätt inte verkar så. Hon står oförstörd på en gladiator-arena där ingen vill veta var du köpt din tröja.

Det handlar väl mycket om det inflyttande som sker sent under socialisationsprocessens gång, som hon klarade sig ur med en skön attityd och en naturlig coolhet.

När vi väl är inne på inflytande så kan jag inte låta bli att skriva lite om något som jag finner väldigt, väldigt roligt.. hur tv-spel kan komma att skapa ett våldsamt beteende hos de spelande. Jag vet inte vad det var för gammalmodig, trångsynt och tekniskt handikappad person som myntade denna idé, han är nog alldeles för bokstavlig för att bokstavligt tala. Om något så tror jag att tv-spel istället ger utlopp för något djupt inbäddat, våldsamt beteende, och ifall någon nu skulle gå bärsärk efter att spelat lite tv-spel så var nog den här personen psykiskt labil från början. Hade det inte varit tv-spel så hade det varit Per Gessles nästa soloplatta. När personen i fråga hade hört alla pinsamma försök till bra låtar så hade han/hon gott loss på Gyllene Tiders Fanclub, alternativt så hade personen direkt vänt vapnet mot sig själv för att slippa det Gessle-relaterade lidandet så fort som möjligt. Jag anser att det finns så mycket mer att oroa sig för än tv-spel. Själv så ser jag helldre att mina framtida barn spelar blodiga tv-spel än att dem sitter och tittar på MTV's flaggskepp för idiotiska tv-serier, Next. Program av denna natur bidrar till det sämsta möjliga inflyttandet då det, i jakt efter att vara fyndigt och underhållande, förkroppsligar allt ytligt i våran värld. Jag vill inte låta pretentiös. Jag finner själv att serier likt Next är väldigt underhållande, men underhållningsvärdet ligger endast i saker som det dåliga manuset till en serie som tror att sin användning av manus passerar förbi obemärkt. Alla som är och har varit involverade i Next måste vara bland dem dummaste människorna i universum. Inte endast på jorden, den här graden av dumhet är utomvärldslig. Att folk ställer upp är i sig korkat, men sen går dem även med på att följa ett korkat manus som framställer dem som ännu dummare. Det är på ett väldigt konstigt sätt imponerande. Utan tvivel och genom väldigt dåligt skådespeleri så ger deltagarna vår nersupna och runtknullande generation ett ansikte. Dem dyker upp på bild, ler lite och gör något hippt tecken med sina händer som vidareutvecklar en outvecklad men något utvecklingsstörd, stereotypisk karaktär. Sen får dem 3 fakta presenterade om sig som bekräftar att delfiner kanske är smartare än människan trots allt. Delfiner är åtminstone showartister som är njutbara att titta på, medans att se någon 22-årig gammal high school-hora vid namn Jinx, som hatar ljudet av när folk äter bananer, välja mellan 5 killar endast provocerar till mord och andra hemskheter. Det är oroväckande på en nivå som tv-spel aldrig kommer att nå.

Så, där var det färdignördat för min del. Ber om ursäkt för alla pessimistiska infallsvinklar på vår populärkultur, men mycket av den är uppbyggt runt en idiokrati som i dagsläget ser alldeles för stabil ut. Vi befinner oss lite i en väldigt skrattretande dystopi. Avslutningsvis lite musik kanske?

The Postal Service - Nothing Better - Vad ska man säga om Postal Service egentligen? Give Up var nog ett av dem bästa albumen under milleniumets första decennium. Otroligt skön elecrto-indie från Death Cab for Cuties frontman. Bra skit

Transplants - D.J.D.J. - Från Rancid sångaren Tim Armstrong och Blink-182 trummisen Travis Barkers hjärnor, plus någon okänd roadie, så föddes Transplants. En skön mix av punk, hiphop och drum & bass. Håll till godo.

Esbjörn Svensson Trio - Did They Ever Tell Cousteau? - Alla som läser kanske inte är Jazzfans, men E.S.T. är någerlunda lättlyssnad pop-jazz som är helt fantastisk. Om man gillar fantasifulla och oerhört skickliga musiker så lyssna lite på E.S.T's audiotek, man blir inte besviken.

Fred ut/ Lillalocke

Jag har länge funderat över begreppet Mainstream och i vilket syfte det appliceras på saker i samhället. Många gånger har jag hört folk yttra denna fras, och jag har kommit att inse att dessa personer inte har en enda vettig tanke i hur dem resonerar. Wikipedia beskiver Mainstream som ett "begrepp som beskriver en kulturyttring som är integrerad i den allmänna kulturen genom att den både riktar sig till och konsumeras av en relativ majoritet av befolkningen". Jag tror att folk tror att dem vet vad dem menar när dem säger att något är Mainstream, men i verkligheten så har dem nog inte fått en klar bild av hur dagens kulturlandskap ser ut. Eller så är min bild helt åt helvete fel. I vilket fall så misstänker jag att en gammal syn från milleniumskiftets era fortfarande spökar i medvetandet.

Men vad definierar konceptet Mainstream? Är det den form av kultur som förbrukas mest av störst antal konsumenter? Är det den mest socialt accepterade kulturen? Är Mainstream en genre? Styr finansiella medel om medier blir Mainstream eller ej? Är du Mainstream? Många bra frågor som mynnar till diskussion, varav ingen jag tänker besvara. Istället vill jag presentera argument som i sig lämnar Mainstream-begreppet öppet för argument.

Indie-genren, kort för independent, ses ju vara pop och rock som inte alltid är så kommersiellt gångbar. Alltså kan man säga att Indie inte är Mainstream. Det här håller nog många med om. Folk känner sig egendomliga när dem lyssnar på sin Indie-pop/rock. Dem utforskar subkulturerna i samhället och hittar stilar som ger deras personlighet en unik stämpel. Men likt allt annat i världen så når utforskandet till sist ett slut. Vi har hittat majoriteten av alla djur på planeten. Vi har upptäckt alla små gröna plättar på kartan. När detta är gjort så börjar den långa processen av exploatering, och Indie-genren är inget undantag för det här. I dagsläget så skulle jag vilja säga att Indie, efter all outhärdlig R&B, är den mest förbrukade musikstilen i samhället. Vi svenskar smälter ju för den svenska indiepopens och den britisk/amerikanska indierockens toner. Folk vill argumentera för sin egendomlighet, men jag måste tyvärr säga att Indie är Mainstream. Jag gillar själv indierock väldigt mycket, och jag gör det fortfarande trots att Indie har gått från att vara en av Mainstreamens motsatser, till att absorberas av dess väldiga mäktighet. Folk ser Mainstream som en förolämpning, och jag förstår dem. Man vill ju upprätthålla den säregna sidan hos sin karaktär. Så vi som gillar Indie får nu hitta något nytt. Vi kan kanske börja lyssna på Äppelknyckarjazz, alternativt; börja använda monokel.

Från en musikstil som inte anses vara Mainstream, till en som anses att vara det. Jag talar om Punkrock, med tyngd på bandet Blink-182. Nu har jag ju reklamerat i bloggen att detta är ett band som ligger mig väldigt varmt om hjärtat, så följande resonemang kan ses som ett sätt för mig att hävda mig själv. Men mitt syfte är endast att reflektera verkligheten så gott det går, men ni får tolka det hur ni vill. Hade jag brytt mig om hur människor uppfattar mig så hade jag ägt fler skjortor. I alla fall, om jag skulle fråga någon om dem anser att Blink-182 är Mainstream så hade dem troligen svarat ja. Men hade jag följt upp med att fråga om dem kunde nämna mer än 3 låtar av dem, så hade svaret nog blivit; All the Small Things, First Date, Ööööööh um döööööh. Det är 2 låtar i deras audiotek på 99 låtar. Bandet var Mainstream precis före, och efter milleniumskiftet, då tidigare nämnda låtar började klättra på topplistorna och deras musikvideor började spelas på MTV. Men utöver dessa spår så är minnet av bandet blankt. Kan 2 låtar befästa Mainstream-andan i en musikgrupp för all framtid? Mitt svar är nej.


I dagsläget så kommer människor knappt ihåg det skojfriska bandet kallat Blink-182, och den yngre generationen har ingen uppfattning om vad bandet innebär. Om jag skulle fråga några nuvarande gymnasiekillar om vilka Blink-182 är, så hade nog den första svarat; Vad är Blink-182? Jag hade följt upp med att säga; Låten All the Small Things? Dem spelar Punkrock. Därefter hade förmodligen en annan kille i gänget kommit med kommentaren; Pungkrock? Därefter hade han slått någon av sina kamrater på pungen, och fnissat, så som pojkar gör. Jag vet det här för att jag har upplevt det. Utkomsten kanske inte var så tramsig som jag precis målade upp den, men sanningen är att det är inte många i den yngre publiken som varken känner till eller har något intresse att vilja känna till mina punkrock-profeter. Nu målar jag upp en bild där Blink-182 inte är Mainstream, vilket är precis vad jag vill göra. Hur många känner du som lyssnar på Blink-182? Det här är ett fall där definitionen av Mainstream antingen blir att det handlar om antalet som just nu lyssnar, eller antalet som har lyssnat. Om något en gång varit Mainstream, förblir det Mainstream föralltid sen? Måste man även väva in geografiska aspekter för att få någon klarhet i frågan? Bra frågor som mynnar till diskussion, varav ingen jag tänker besvara.

Jag vill helt enkelt belysa att jag tror att uppfattningen av Mainstream är något skev. För övrigt så har jag skrivit ordet "Mainstream" 21 gånger i detta inlägg, så Mainstream är rätt Mainstream nu. 24 gånger, fy fan vad Mainstream. 25.

För att avrunda så vill jag ta upp 5 grejer som jag garanterat vet är Mainstream, och som kanske kan ge lite klarhet till begreppet.

1. Den huvudsakliga strömmen i en flod, om något är Mainstream så är det den.
2. Mat
3. Husdjur. Alla gillar nästan husdjur. Stammar i den Sydamerikanska djungeln gillar husdjur. Det kanske inte uppfattas så, men om man tänker efter så är hela djungeln deras hem. Så dem har egentligen flest husdjur i världen.
4. Rädslan för filmen Rec.
5. Barack Obama

Fred ut/ Lillalocke

Bloggen har ett tag nu befunnit sig i ett stadium som går att likna med locked-in syndrome, detta på grund av rekonstruktion och renovering i bloggen + en oförtjänt rekreationsstund. Jag tackar Eddie Brandin för hans energi och engagemang. Utan honom så hade denna bloggen sett ut som en förfallen gammal lada som ungdomar använder för sex och dylikt. Bloggen hade nog aldrig heller sett dagens ljus. Så utan honom hade jag kanske varit ute och lekt solskenet just nu. Men rent sannolikt så hade jag nog spelat tv-spel. Vilken tur att jag isåfall har bloggen, eftersom att det är dem nördiga barnen som spelar tv-spel, medans dem coola barnen leker i bloggosfären. Undrar om den allmänna uppfattningen fortfarande ser ut så, isåfall kan ju den allmänna uppfattningen flyga till San Francisco, utforska de homosexuella spelrummen, och avrunda allt genom att gå loss på någon form av penis.

Nu antyder ju jag dock att den allmänna uppfattningen är en homosexuell man, och att utforska de homosexuella spelrummen i San Francisco skulle vara något negativt. Det här kan ses som ett extremt ställningstagande, och ett något stötande sådant. Men att bli upprörd över ett negativt antydande angående den sexuella läggningen hos ett abstrakt koncept skapat i människans idéer är inget mindre än löjligt och på gränsen till patetiskt. Det är lite som att säga att grönt är en hermafrodit. Nu kanske folk vill argumentera emot och säga att färg inte är abstrakt, då det går att fysiskt beröra. Men då färg är dimensioner av ögats och hjärnans perception av ljus som inte är givna av den totala intensiteten, beroende av ögats näthinna, och dessutom besitter psykologiska associationer och symboliska betydelser, så är färg abstrakt. Deal with it!

I alla fall så kan anspelandet på de homosexuella spelrummen ses som stötande i detta väldigt löjliga sammanhang. Men då jag nämner att den allmänna uppfattningen kan gå loss på "någon form av" det manliga könsorganet så betyder det att det inte är direkt anspelat på människor. Det kan vara till exempel en get som springer lös på gayklubbarnas dansgolv, och jag tror inte att den bryr sig om jag ser dennes sexuella njutning och läggning som något negativt. Det är get. Så jag har inte, i någon form, tagit ett ställningstagande. Jag anger bara en plats i världen.

Nu kanske allt det här kan ses som orelevant då ingen har kunnat stötas av mina påståenden, då inlägget ej blivit publicerat än. Men syftet kan ses vara att belysa människors förmåga att se politisk inkorrekthet i väldigt tramsiga sammanhang. Ta det debatterade South Park-avsnittet där dem visade Muhammed i en björndräkt. Muslimer blev sura, men det visade sig tillsist att det var Jultomten som befann sig i björndräkten. Så varför blev muslimerna arga? Folk ska kanske avvakta lite innan dem ringer och meddelar mordhot. Det är kanske hemskt att Jultomten har på sig en björndräkt, vad vet jag. Möjligtvis förändrar det julkänslan lite, eller så blir barn rädda för maskotar också, då dem tror att Tomten befinner sig däri. Väldigt hemskt isåfall, South Park-skaparna förtjänar mordhotet. Tomten är en global, mysig fadersfigur. Han hälsar på en gång om året och mutar till sig kärlek genom presenter. Världen bästa pappa. Gör aldrig narr av honom Trey Parker & Matt Stone.

Jag finner allt det övre mycket roande. Om folk nu skulle bli arga över detta orelevanta påstående, ska dem inte då anmärka att jag även säger att den allmänna uppfattningen ska "flyga till San Francisco". Det här betyder alltså att detta abstrakta väsen inte är lokalbo. Vilken nationalitet anspelar jag då på? Är jag hemsk för att jag starkt påpekar att den allmänna uppfattningen inte kommer från San Francisco. Gör det här befolkningen i staden ledsna? Ta upp det med Eddie, som jag nu efter detta långa onödiga ordbajsandet tackar för min fina blogg. Förhoppningsvis blir jag inte knivhuggen av någon homosexuell, muslimsk San Francisco-bo som jag inte på något sett framställer negativt någonstans bland alla skrivna tecken i detta inlägg.

Med allt detta vill jag väl helt enkelt säga att jag gillar tv-spel, och dem som ser det som nördigt kan flyga till San Francisco, utforska de homosexuella spelrummen, och avrunda allt genom att gå loss på någon form av penis. Så, helt plötsligt, var vi tillbaka på ruta ett. Att folk inte kan se det roliga i att Buddha snortar kokain i South Park, eller att Brad Pitt skalperar nazister i Inglourious Basterds, roar mig väldigt mycket.

Om nu folk fortfarande skulle se mig som trångsynt och stötande, så vill jag belysa att jag är öppen för alla religioner, sexualiteter, etniciter, osv. Kanske inte scientologerna. Ni borde i alla fall titta på mer South Park eller Family Guy. Om man inte kan se humorn i allt som händer i världen så är man själv trångsynt och förmodligen en människa som jag nog aldrig skulle vilja bjuda hem. Kanske inte så stor vinst för många, men jag är en rätt bra kompis. Jag lagar god mat, har många filmer, och äger en riktigt cool keps.

Nu är det förmodligen dags att avrunda. Om någon är sur över kommentarer gjorda i dagens inlägg, så lyssna på dessa toner och somna gott. Eller dra åt helvete, vilker för många muslimer nog skulle vara att utforska San Franciscos homosexuella spelrum. Det är inte stötande, det är fakta. Titta på Iran. Om man inte erkänner världens mörka sanningar, vad är man då? Förmodligen Thomas Di Leva.

Arcade Fire - No Cars Go

Yeah Yeah Yeahs - Maps

Bob Dylan - Like a Rolling Stone

Orkar inte lämna några klämchecka kommentarer efter diverse spår. Är trött. Lyssna och njut så gott det går.

Fred ut/ Lillalocke

Än en gång glömde jag att ägna lite av min uppmärksamhet till ett evenemang skapat för att främja moder jord. Earth Day ägde visst rum igår och jag glömde att uppmärksamma för att bli mer medveten. Eller kanske glömde jag att engagera för att få mer förståelse. Någonting där min förmåga att inte göra saker hindrade mig från att göra saker, eller något i den stilen. Den enda jag märkte som berörde Earth Day var att min favoritbassist gav ut en egen, specialdesignad t-shirt, i utbyte mot 3 gamla t-shirtar som han sedan kunde ge bort till mindre förmögna. Jag uppmärksammade inte det här för den goda andans skull. Jag ville helt enkelt ha den där t-shirten. Sorgligt, eller hur? Vi förstör samhället runt oss, eller så förstör samhället mig? Men till mitt försvar så var t-shirten fruktansvärt cool.

Jag ska inte låta den cyniska sidan inom mig segra idag. Jag tror på förändring och det framtida hoppet för vår planet. Det enda som saknas är engagemang. Så jag tillhör väl den där lilla gruppen på 5 och en halv miljarder människor som hade engagerat sig, men dem var lite trötta just den dagen. Jag lyssnade i alla fall på Vampire Weekend igår, den musiken känns väldigt organisk och naturvänlig enligt mig. Det känns som att lyssna på ett buskage som lirar indierock. Det är nog dem afrikanska trummorna som gör det, skulle jag tro.

För att fortsätta på Earth Day-temat så tog jag en närmare titt på hur denna gröna och insiktsfulla dag har valt promota sig. Eller kanske mer hur den har promotats av andra.



Den här bilden tillexempel. Det är inte någon indie-influerad film om någon översjälvständig, hipp tonårstjej som dem promotar. Indiekänslan kan kanske ses som jordnära, och jordnära är kanske bra eftersom att hela grejen handlar om jorden. Eller så framställer dem det som jordnära för att det inte ska kännas så långt ifrån och övermänskligt. För det är ju lite större än den lilla jordnära personen. Målet är långt ifrån i sin natur, och målet är natur. I alla fall en bra sådan, eller något i den andan. Den new-age inspirerade goda andan. Utomjordingar, marijuana och moder jord, det är exakt vad Earth Day handlar om, eller inte. Men om vi ska gå tillbaka till bilden så är det inte Juno som dem promotar. Hade dem slängt på lite akustisk, smått annorlunda indiemusik av något band som vill se små och udda ut i allmänhetens ögon, då hade dem nog hittat pricken som hör hemma över I'et. Jag förstår hur dem vill att bilden ska framstå, men jag förstår inte. Är indiegenren vän med naturen? Om Juno och sångaren i Vampire Weekend hade legat med varandra, hade ett nytt jordklot isåfall tittat fram efter 9 månader? Juno kan ju det där med graviditet, så varför inte.

Dem här bildera skrämmer mig bara. Det skriker sekt så högt att Ku Klux Klan blir avundsjuka. Fast den första påminner dock lite mer om början på en basketmatch. Domarn kastar upp bollen, och spelarna försöker hejdlöst få tag i den. Är det metaforen? Är kampen om jorderns fortlevnad en basketmatch? Om vi ska följa stereotypen så betyder det alltså att vi måste utöka den svarta befolkningen. Där har vi räddningen.




Den här bilden är i alla fall någerlunda ärlig. Den gömmer sig inte bakom någon tecknad, söt, indieinfluerad mask. Den framställer heller inte strävan efter en hållbar utveckling likadant som strävan efter att utrota minoriteter i samhället. Den dyrkar inte jorden, och vill inte döda afro-amerikaner i planetens ära. Det enda felet med bilden är att den enligt mig är lite taskig, och jag förväntar mig ett förlåt. Enlgit denna bild så mobbar jorden oss. Den tänker ge oss en "wedgie", sen utrota oss. Där har organisationen Friends något att bita i.


Om ni vill ha någon form av avrundning på inlägget, så klicka här.
Fattar ni? Gör ni det är ni exceptionella individer, eller idioter som hittar mening och djup i allt. Till exempel personer som analyserar konst och försöker hitta en enhetlig mening i tavlor, böcker etc. Förstör inte detta hela meningen med konst? Men i alla fall. Vi lämnar det abstrakt och öppet för tolkning av absolut ingenting.

Fred ut/ Lillalocke

"My mama always said some things are better left unsaid.  Then again, she said it, so I guess she didn't really play by the rules".

Gillar ovanstående citat. Det är antyder på hur meningen är motsägelsefull i sin natur. Dock kanske med mer komisk tyngd än filosofisk. Men om jag förstår dem gamla filosoferna rätt så är alla saker och ting flerdimensionella. Inte för att jag har läst filosofi, jag chansar bara vilt. Men allting går att använda i skapandet av allegorier, och alla ting har ett symboliskt värde. En uggla kan vara en symbol för kunskap. En ros kan vara en bildlig framställning av en vacker flicka, en man kan vara döden, och Xena - Krigarprinsessan kan ses som den mjukaste formen av porr.

Citatet säger att vissa saker är bättre osagda. Då är ju metaforer fantastiskt bra att använda sig av. I alla fall till den grad då det fortfarande är förståeligt. Hade citatet formulerats på följande vis; "My mama always said that sometimes it's better to swallow, rather than spit". Då hade uttrycket fungerat, eftersom att man då först hade varit tvungen att  tolka vad som sägs, och tolkningar varierar från person till person. Citatet hade beviljats en form mening, men å andra sidan hade man kanske aldrig, efter dem ordvalen, sett sin mamma på samma sätt igen. Men det är intressant att belysa. Oöverensstämmelsen mellan vad en mening utsäger, och vad det sunda förnuftet förväntar sig att det ska betyda. Tokigt flum som hör hemma på högskolors humanistiska institutioner.

Det finns en skör gräns mellan vad man bör säga, och hur länge man orkar anspela på vad som sägs. Antingen slutar man för att man inte vill gå för långt, eller så orkar man helt enkelt inte gå längre. Det sistnämnda är fallet just nu, jag är trött. Men samtidigt lämnar jag nu dessa tankegångar innan jag avslöjar hur lite jag egentligen vet. Jag vill inte gå för långt och bevisa min idioti. Som till exempel Michael Bay gjorde med den andra Transformers-filmen. Bara ett riktigt jävla R-tard kan åstadkomma något sådant monsteriöst hemskt. Det skulle inte förvåna mig om han, i den tredje Transformers-filmen, introducerar en homosexuell robot. Inte för att jag är emot homosexuella. Jag tror bara att om man påstår att robotar har någon form av sexualdrift, så har något gått fel i hjärnan. Jag skulle tro att robotar först ville eftersträva sitt huvudsakliga syfte och försöka åstadkomma detta, innan dem börjar fundera över vilken sexuell läggning dem har. Men det är ju trots allt film. Väldigt dålig film. Om ovanstående citat skulle appliceras på Michael Bay, så hade det nog låtit som något i stil med det här; "Michael Bay's mama always said some things are better said and illustrated, for example two robots fucking".

När vi ändå är inne på film så tänkte jag igår på film och hur fast jag är i att föredra film som är skapad under den tiden jag funnits på planeten jorden. Jag är ingen fanatiker av gamla klassiker. Jag tycker på ett sätt att det är överskattat att påstå att dem bästa filmerna gjordes innan 90-talet. Jag förstår nostalgin, men jag köper den inte. Om folk vill leva kvar i sin egen tid, och film är en bidragande faktor till att göra det, så tycker jag absolut att dem ska lyfta sina gamla klassiker mot skyarna. Men dem bör aldrig tro att jag tänker hålla med. Jag kommer förmodligen göra samma sak om 50 år, när jag förlorat förmågan att anpassa mig till den kommande och pågående verkligheten. Men några favoriter går det att finna innan min tid var kommen att födas, och om jag ska välja fem favoriter så är det utan tvekan; Once Upon a Time in the West, Evil Dead II, Den Gode den Onde och den Fule, Aliens och Die Hard, som släpptes 6 dagar innan jag föddes. Det var med andra ord på håret att den kom med på listan. Taxi Driver lämnar jag som en så kallad "bubblare". Nu kan man ju undra var filmer av bl.a. Stanley Kubrick, Alfred Hitchcock och Woody Allen blivit av. Tyvärr så faller dem kort, även om A Clockwork Orange är en fantastisk film. Jag föredrar Sergio Leone över alla tre. Spaghetti Western spöar det mesta, John McClane likaså. Deal with it.

Nog med mediehorande och filmnördande, och vidare till dagens playlist.

Angels & Airwaves - Young London - Alternativ rock möter pop med en liten indiekänsla, toppat av ett riff inspirerat av AC/DC's thunderstruck. Ett recept som inte kan gå fel.

Pixies - Wave of Mutilation (UK Surf) - Pixies gjorde allt som var coolt innan det var coolt. Udda, men sjukligt skönt. Inte för alla, men i alla fall för mig. Ego

Motion City Soundtrack - Pulp Fiction - Ett av Motion City Soundtracks små pop-rockiga mästerverk. Catchig låt med udda text, håll till godo. 

The Strokes - Automatic Stop - Är trött, men låten är i alla fall väldigt gemytlig mot öron och dylikt.

Boxcar Racer - Elevator - Har tidigare nämnt Boxcar Racer. Detta är enligt mig en av dem bästa låtarna som någonsin gjorts. Ackordflödet är detsamma genom hela låten. Texten är bland det bästa jag varit med om. Ett snyggt djup på orden som sägs. Lämnar lite utav ett mysterium efter sig, angående vilken händelse den anspelar på. Travis Barker leker även lite friskt med ett relativt enkelt trumkomp. Jag blir tokig av glädje.

Det var allt. Tack för denna gång.
Fred ut/ Lillalocke

Ett intressant fenomen i våra moderna liv är det som vi kallar Ben & Jerry's. Det är omöjligt att neka den kraft som denna exceptionella glass utövar på oss. Den är som dopaminer i en delikat, krämig, och alldeles för dyr form. Den smak man väljer sätter prägeln på hur kvällen kommer att se ut. Ikväll har jag tillexempel haft en väldigt Chocolate Fudge Brownie-kväll. Jag spelade ett säkert kort, för jag ville känna mig bekväm under kvällens gång. Jag vill känna mig hemma på ett vis. Inga risker skulle tas, inga chansningar, endast ren och skön avslappning. Hade jag känt mig lite äventyrlig så hade jag kanske för första gången provat på en av smakerna som innehåller nötter. Men ett såndant stort kliv vågade jag inte ta idag. Det får bli en annan gång. En annan grej med glass är att det känns inte lika onyttigt att häva i sig som tillexempel chips eller någon annan form av snacks känns. När jag tittar mig i spegeln efter att ha krängt en hel Ben & Jerry's, så ser jag nästan lite muskulösare, smartare, och en aning charmigare ut. Det är lite som efter första joggningrundan för säsongen. Så fort man kommer hem och tittar sig i spegeln så ser man ut som en ung Sylvester Stallone hämtad ur Rambo II. Man känner samma grad av självsäkerhet som, i ett tidigare inlägg nämnt, Tom Sellecks mustasch. Upplevelsen av stolthet går att jämföra med den som jag antar Ron Jeremys könsorgan känner. Med andra ord intar man en karaktär som på något plan går att likna med Clint Eastwood. Mannen utan namn, och det namnet är Clint Eastwood. Ignorera logiken och bara njut.

Mycket produktplacering och name dropping just nu. Jag är sanneligen en individ förstörd av populärkulturen, i en sorgligt facebookande generation. Ska dock inte ägna mig åt hyckleri, det är inte coolt. Vad skulle man göra utan Facebook? Skaffa MySpace? Skulle inte tro det. Jag tillhör inte ett av alla de miljoner band som desperat försöker slå igenom med hjälp av att distribuera sin musik på MySpace. Alla kan vi inte vara Lily Allen och sjunga Fuck You som om vi inte bryr oss. För vi har faktiskt Facebook.

Sömnpiller & Asteroider har jag äntligen lyckats definiera på ett sätt så att det går att urskilja en typ av meningsfullhet. Det är lite som dag och natt, ying och yang, mode och vi som inte skulle kunna bry oss mindre om vilken jävla skjorta du har på dig. Alternativt strumpor. I alla fall, för att sätta bloggnamnet i kontext. Om nätterna går det att urskilja två extrema sätt att handla på. Du kan antingen desperat söka efter ett slut på dagen och ta ett par Sömnpiller, lämna dagen bakom dig och bli lite groggy, och somna strax därefter. Eller så kan du njuta av att mörkret äntligen lagt sig och gå ut för att titta på natthimeln, och Asteroider däri. Allt handlar om ställningtagande till situationen man befinner sig i, och vilka värderingar man har. Valen man gör faller ofta åt ett håll och inte ett annat. Men lever antingen ett svart eller ett vitt liv, man tar antingen ett Sömnpiller eller så tittar man på Asteroiderna. På ett sätt som natt och dag, fast på ett lite mer rymdrock inspirerat retro vis. Dessutom är det även jävligt coolt.

Nattflum är kul. Nu till nattens spelningslista.

Bob Dylan - Desolation Row - Ett 11 minuter och 21 sekunder långt mästerverk. Bob Dylan är en gud, men faller det inte riktigt i smaken så kan ni annars testa den punk inspirerade covern. Den hittar ni här.

Tapes N Tapes - Le Ruse - För er som gillar indierock. En skön indierock-anthem från ett av världen bästa halvkända indierockband, håll till godo.

Gorillaz - On Melancholy Hill - Gorillaz, vad mer ska man säga? Skön låt som av någon anledning får mig att tänka på stora svampar med små stugor på toppen. Wierd

Weezer - El Scorcho - Bland det bästa och skönaste Weezer har åstadkommit. Lämnar sinnet i ett tillstånd där man inte hade kunnat bry sig mindre. Boostar hjärnan med coolhet.

Blink 182 - Violence - Udda, men utan tvekan asgrym låt från Blink-pojkarna. Kände att jag var tvungen att bygga på världen väldigt dåliga Blink-audiotek än en gång. Skärp er för fan!

Med det säger Lillalocke god natt och lycka till. Kom ihåg: Sitt inte på bänkar, bänkar är för alkisar! Den bjuder Eddie Brandin på, vars blogg ni bör surfa in på nu. Han är ju trots allt en del av "Super Bästa Vännerna", mer om det senare. Länken finns på sidan.

Fred ut Bloggosfärdfisk/ Lillalocke

Hur ballt hade det inte varit om man konstruerade en egen catchphrase som man vävde in i sitt vardagliga liv? Hade det gått att genomföra utan att framstå som en egendomlig idiot? Tänk att få spotta ur sig "Yippie Ki-Yay, Mother Fucker" strax efter att man gjort en handling som ligger högt på Awesome-skalan. Tror dock att man måste leva sitt liv i sann John McClane-anda för att lyckas genomföra det. Vilket kan bli svårt, då han ligger bland top 5 på listan för världens stenhårdaste hjältar. "D'oh!" Hade kanske funkat, då Homer är en enkel man, precis som jag själv. Eller så kanske man ska börja introducera sig genom att säga "My name is Tingren, Christopher Tingren". Nu funkar nog inte den här frasen då jag är en 21-årig , lösdrivande student i Halmstad, och inte en engelsk spion med Aston Martins, Dry Martinis, och förmodligen 2 kukar med varsin biceps och mustasch a la Tom Selleck. Någon sådan accessoar måste Herr Bond knalla runt med i brallan för att orka hålla motivationen uppe efter 22 filmer, känns det som. Men i alla fall, catchphrases, allt för att göra vardagen lite mer färgglad, och för att göra sin karaktär lite mer flerdimensionell.

"Oh my god, they killed Kenny. You bastard!" - Episka grejer, håll till godo.

En annan förfärligt kul grej hade ju varit om man hörde musik hela dagarna, som satte stämningen till allt man känner, de handlingar man gör, och dylikt. Ett eget soundtrack med andra ord. Tänk om Danny Elfman hade satt tonerna till ens liv. Då hade man skuttat runt i en gotisk Tim Burtonesque värld. Förmodligen hade man nog haft någon form av begär efter mord. Litet minus kanske. Eller så hade man kanske känt sig som Batman, svårt att säga. Kanske hade vardagens soundtrack kunnat ta inspiration från psykadelisk blipblop-musik. Då hade kanske tillvaron sett ut som något i denna typ av stil --> POOW! Hade ju inte varit helt tokigt om du frågar mig. En annan möjlighet hade ju varit att det gamle popsnöret Quentin Tarantino valde ut sina favoriter, som man sedan kunde twista lite till. Även det ett hållbart alternativ, men om jag känner Tarantino rätt så hade även denna tillvaron slutat med någon typ av mord. Folket vill ha våld, så det är svårt att plocka bra regissörer i filmvärlden och inte få lite blod på köpet. Det är tokigt, men vi gillar det. Om du inte gillar det så är du konstig. Eller så är vi med fiktiv blodtörst konstiga. Frågor utan svar, och så vill vi att det ska förbli. Att besvara frågor av denna natur är pretentiöst och en aning naivt.

Nu avrundar vi med soundtracket till detta skede av mitt liv.

Vampire Weekend - Giving up the Gun - Dem flesta av er lyssnar säkert på A-Punk dagligen, så här kommer en annan godbit ur Vampire Weekends audiotek. Vidga vyerna nu kompisar.

Motion City Soundtrack - Time Turned Fragile - För tankarna till sommaren, enligt mig. Sjukt skön mix av pop-punk och lite synth. Electro?

Lillalocke - Sömnpiller & Asteroider - Massiv egotrip. Amatör electro/pop-punk av mannen i ära, mig själv. Låten har samma namn som bloggen, håll till godo.

Där sätter vi punkt för just nu.
Fridens/ Lillalocke

Tänkte precis på när Earth Hour ägde rum, och märkte att jag missade den välmenande, men något hippie-influerade timmen med ganska stor marginal. Oops. Frågan är, hade man släckt ljuset och gjort någon form av aktivitet med inspiration i en grottmänniskas ideal? Med tanke på att vår sköna, nya värld har en något cynisk inställning till det mesta, så tvivlar jag starkt på idéen. Det visade sig dock att många engagerade sig, och gav en nytändning till hoppet om mänskligheten. Jag förstår tanken. Vi tar fram familjens eller vännernas monopol, tänder några ljus, lutar oss tillbaka, och bidrar. Jag kan se det framför mig, jag förstår idéen, men jag hatar verkligen monopol. Jag föredrar Risk, alternativt någonting där man höjer insatsen lite. Så plötsligt faller man tillbaka i kapitalismens strävan efter vinst, som satte oss i denna miljöknipa från början. Förbannade universum, det slutar aldrig ställa till problem för oss. Hade universum varit en person, så hade jag roundhouse-kickat denna i ansiktet. Även om jag inte har den grad av vighet, eller kampsportsträning som krävs för att åstadkomma detta, så hade jag gjort det. I alla fall gett det ett ärligt försök.

Nu alla barn är det dags för musikprat. Om ni inte bryr er om musik så sluta läs här, om ni nu kan läsa det vill säga. För gillar man inte musik så är det vetenskapligt bevisat att man är mentalt efterbliven i hjärna och själ, Alternativt: tappad bakom en vagn.
För att kort återkomma till det jag nämnde i förra inlägget om Angels & Airwaves, och deras utveckling inom musikindustrin. Kort sammanfattat: Dem startade för några år sedan hemsidan Modlife. På denna sidan distribuerar dem själva sin musik,  då dem lämnat sitt skivbolag och nu promotar sig själva. Det går att se live-spelningar med dem genom hemsidan, medlemmar får exklusiva erbjudanden angående konserter, merchandise och dylikt. Men främst så går det även att enkelt chatta med medlemmarna genom Modlife. Jag har själv haft kontakt med den tyste gitarristen vid olika tillfällen. Tidsskillnaden ställer till problematik. Det låter kanske inte så speciellt och nyskapande, men det är det. På denna hemsida släppte dem sin nya skiva "LOVE" gratis till allmänheten. Om man ville fick man donera pengar för skivan, men det behövdes inte. Gjorde man detta fick man en exklusiv remix som tack. Detta, mina damer och herrar, är enligt mig framtiden inom musikindustrin. Ett system som fler bör eftersträva. And BOOM goes the dynamite!

Känns som att jag sitter och skriver ointressenta fakta tillägnad en väldigt liten del av allmänheten. Men vem bryr sig? Jag sätter flaggan i bloggosfären och förklarar den min, tillsammans med min vapendragare Eddie Brandin. Dessutom har jag hört att skriva ointressenta fakta tillägnad en väldigt liten del av allmänheten, är precis vad bloggosfären går ut på.

För att avrunda, lite nattmusik.

We Are Scientists - After Hours - Finns förmodligen ingen bättre låt efter midnatt

The Submarines - Xavia - Skön nattmusik för hopplösa romantiker

Rogue Wave - Debaser - Soft cover på The Pixies låt med sama namn. Klockrent skulle jag kalla det.

Blink 182 - Stockholm Syndrome - Kan inte somna utan att lämna ett spår av Blink 182 i inlägget. Grym låt som låter en känsla av melankoli befästa sig i det passiva medvetandet. Om melankoli hade känts såhär bra i verkligheten, så hade jag skjutit mig i huvudet för längesen.


Försöker blanda mitt utbud så gott det går, innehållsmässigt och musikmässigt. Påminnelse: Kolla in Sara Karlsson. Hon är cool. Den kommunistiska skäran kommer sakta krypandes. Nu avslutar jag med något kul.

"Are paratroopers a special unit within the army for handicapped people?"

Fred ut/ Lillalocke

Har hela denna helgen befunnit mig under ett stort askmoln som svävat hit från Island. Vulkanen Eyjafjallajökull hade visst ett utbrott och askan följde med vindarna till Sverige. Det blev molnigt, punkt. Alltså var hela grejen helt enkelt ett lite mer spännande sätt att säga att vädret skulle bli mulet. Likt namnet på denna blogg, det låter spännande med Sömnpiller & Asteroider, men den enda meningen med namnet är i verkligheten endast att det låter coolt. Inget mer, inget mindre. En jakt på att vara retro, likt alla andra kaffedrickande, tidtypiska 20-plusare här i världen. Fast lite coolare.

För att inleda, eller avsluta.. får se vart det här leder, så måste jag ge tummen upp till Island för att dem har mage till att skita över halva Europa efter att dem blivit skyldiga bl.a Storbrittanien miljardbelopp efter internetbanken Icesaves lilla kollaps. Det är respekt av Darth Vader-liknande karaktär. Till skämt som "Dear Iceland, we said send us back our cash, not ash!", kan Island enkelt svara "Fuck you, we're awesome". Äntligen ser vi Island i ett nytt ljus. Jag som länge trodde att Island var en påhittad sagovärld, med tomtar, vättar och andra karaktärer inspirerade av norrmän. Eyjafjallajökull begs to differ, Björk likaså. Även om hon i mina ögon verkar vara en isländsk syren som sitter vid vulkanöppningarna och, med sin sång, lurar ner vättar och tomtar i het, obärmhärtig magma.

Nog om Island, mer om dagens tillskott till bloggosfären.

Sömnpiller & Asteroider är ett framtjatat koncept vars motivation kommer från en man vid namn Eddie Brandin, vars blogg ni kan hitta någonstans på min sida. Det är även han som designat bloggen som jag sitter och skriver på, eftersom att jag fortfarande är en mentalt handikappad dinosaur när det gäller internet och datorer. Men till mitt försvar, så är dinosaurier coola. Och eftersom att man en gång i tiden trodde att fåglar härstammade från dinosaurier, och fåglar ger ifrån sig ljud som kallas tvitter, på engelska Twitter, så vill jag även påminna er att lösaktigt surfa in på min Twitter-sida. Där finns en massa stötande grejer att skämmas över. Länken finns här på sidan, håll till godo.

Fan vad jag reklamerar, måste snart köra den kommunistiska skäran genom mitt västerländska hjärta, eller något.

För att avrunda. Sömnpiller & Asteroider vill snacka om Multimedia, med fokus på det som kan appliceras på min livsstil. Ni kanske lär er någonting. Basshunter kan suga någon form av kuk, och får gärna sluta hänga på kårpuben i Halmstad. En stolt, svensk profil som honom borde ju vara ute och erövra världen, tills han inser hur liten han är och åker hem igen. Med andra ord så vill jag säga att musik och dylikt som presenteras här kommer att kanaliseras till det som jag anser vara vettigt. En massiv jävla egotrip med andra ord. Enjoy!

Öpnningslåtar som sätter standarden:

Plan B - She Said (16BIT Remix) - Tillägnad Hampus Hedström, vars blogg "Tastymusic" går att hitta på denna sida

Angels & Airwaves - The Flight of Apollo - Om ni inte diggar med till denna, så har ni inte här att göra. Hela albumet finns även att ladda ner gratis och lagligt här, då Angels & Airwaves är ett av få band som tagit ett smart, viktigt och respektingivande steg inom musikindustrin. Mer om det en annan gång

Sigur Ros - Staralfur - Eftersom att Island har varit ett aktuellt ämne idag så kör vi en låt i landets ära, på isländska, från island

Blink 182 - Obvious - Eftersom att jag är större fanboy av Blink än vad Mark David Chapman var av John Lennon. Har lyssnat på dem i 12 år, och tänker inte sluta någon gång snart

Thom Yorke - All for the Best - En av dem skönaste låtar som jag någonsin hört, direkt från Thom Yorkes briljanta hjärna

BoxCar Racer - Cat Like Thief - Tack vare sin perfekta balans mellan Hardcore och Pop-punk skapade sig BoxCar Racer ett enormt kultfölje. Här är en av deras softare låtar, med Tim Armstrong från Rancid och The Transplants som gästsjunger

Fred ut Bloggosfären. Vi hörs inom kort / Lillalocke