Virtual Reality TV
Känner att jag vill återgå till något som jag nämnt i ett tidigare inlägg, den allmänna uppfattningen av tv-spel. Känner även att jag, på grund av detta, nu måste trycka på den stora röda knappen och låta sirenen ljuda Nerd Alert, men att göra så validerar ju egentligen bara uppfattningen av att tv-spelande är nördigt. Samtidigt så vill jag nästan bekräfta de fördomar som den allmänna uppfattningen har, för den nördiga andan i den virtuella verkligheten är nästan en del av charmen. Det är den som gör det hela egendomligt. Att vara cool är så 2009. Utvecklingen av allt som ses vara nördigt går ständigt framåt i en positiv, konstant kurva. Medans allt coolt kommer i omgångar, det blommar för att sedan dö ut och måste ständigt anpassa sig. Men vad är egentligen coolt och inte coolt? Är "coolt" egentligen det bästa ordvalet när man ska beskriva någonting i våran värld? Det känns lite som en skolgårdsfras, och begreppet är lite väl mycket Lunarstorm enligt mig.
I alla fall, jag spenderar säkert några timmar i veckan med en Xbox kontroll i handen framför TV'n. Men jag spelar aldrig själv. Antingen sitter någon bredvid mig eller på andra änden av mitt headset, och det är alltid någon eller några av mina bättre vänner. Så det fyller egentligen samma funktion som Skype och Facebook, men istället för att granska statusuppdateringar och poka varandra så spelar vi. Vi interagerar, tävlar och har kul utan att få en massa förfrågningar att gå med i någon av alla dem tusentals, intetsägande och retarderade klubbar och sidor som flyter runt på Ansiktsboken. Jag ska dock inte ägna mig åt hyckleri nu, för jag vet själv att det första jag kommer göra efter att jag tryck "Spara & publicera" är att länka detta inlägg på Facebook. Det är lite som när man säger "Va?" trots att man hörde vad den andra personen sa. Man är medveten av vad som händer och försiggår, men ändå sker någon reflexartad handling som rubbar det naturliga flödet i sammanhanget. Vi stannar många gånger upp varje dag för att just logga in på Facebook, och vi kan inte riktigt rå för det. Det sker lika naturligt som när vi sätter oss på en cykel och börjar trampa. Den säregna skillnaden mellan mitt spelande och mitt facebookande, i relation till hur dem båda påverkar mitt vardagliga liv är att Facebook är ett beroende, medans spelandet är en hobby. Att spela är den late mannens form att tävla, möjligtvis den oengagerade mannens, eller kanske den uttråkade och oinspirerade, varav alla dessa attribut går att applicera på mig.
Det talas även mycket om hämning av dem sociala förmågorna när det kommer till frågor om spel. Visst, det är ju faktiskt så att det skapar en form av isolation, beroende på hur det det utövas och vad som spelas. Jag känner mig själv socialt missanpassad till en viss grad, men det är självframkallat, i hopp om att främja den naturliga karisman. Inte beror det på tv-spelande inte. Troligare anledningar skulle jag vilja säga är R&B, Renässansen och Zac Efron. I alla fall, större delen av befolkningen spenderar säkert någon timme i veckan framför någon typ av spel, och dem finner det roande, även om dem inte vill erkänna det. Till och med min lillasyster spelar, och hon "pawnar så mycket ass" att det nästan är oroväckande. Trots att hon sitter med en Xbox kontroll i handen och spelar Gears of War 2 några timmar i veckan så finns världen fortfarande kvar. Vi ser inte mynningen till något gigantiskt, svart hål som eventuellt kommer att svälja mänskligheten och spotta ut den retro. Världen står kvar, och min syster är inte socialt missanpassad i den. För henne är det snarare tvärtom. Hon är minst 10 gånger vettigare än någon annan tjej i hennes ålder. Hon besitter en förmåga att ta ansvar och engagera sig som jag själv saknar. Men samtidigt så verkar det som att hon utåt sätt fortfarande har kvar en form av barnslig oskyldighet som jag själv förlorade alldeles för tidigt, även om det utåt sätt inte verkar så. Hon står oförstörd på en gladiator-arena där ingen vill veta var du köpt din tröja.
Det handlar väl mycket om det inflyttande som sker sent under socialisationsprocessens gång, som hon klarade sig ur med en skön attityd och en naturlig coolhet.
När vi väl är inne på inflytande så kan jag inte låta bli att skriva lite om något som jag finner väldigt, väldigt roligt.. hur tv-spel kan komma att skapa ett våldsamt beteende hos de spelande. Jag vet inte vad det var för gammalmodig, trångsynt och tekniskt handikappad person som myntade denna idé, han är nog alldeles för bokstavlig för att bokstavligt tala. Om något så tror jag att tv-spel istället ger utlopp för något djupt inbäddat, våldsamt beteende, och ifall någon nu skulle gå bärsärk efter att spelat lite tv-spel så var nog den här personen psykiskt labil från början. Hade det inte varit tv-spel så hade det varit Per Gessles nästa soloplatta. När personen i fråga hade hört alla pinsamma försök till bra låtar så hade han/hon gott loss på Gyllene Tiders Fanclub, alternativt så hade personen direkt vänt vapnet mot sig själv för att slippa det Gessle-relaterade lidandet så fort som möjligt. Jag anser att det finns så mycket mer att oroa sig för än tv-spel. Själv så ser jag helldre att mina framtida barn spelar blodiga tv-spel än att dem sitter och tittar på MTV's flaggskepp för idiotiska tv-serier, Next. Program av denna natur bidrar till det sämsta möjliga inflyttandet då det, i jakt efter att vara fyndigt och underhållande, förkroppsligar allt ytligt i våran värld. Jag vill inte låta pretentiös. Jag finner själv att serier likt Next är väldigt underhållande, men underhållningsvärdet ligger endast i saker som det dåliga manuset till en serie som tror att sin användning av manus passerar förbi obemärkt. Alla som är och har varit involverade i Next måste vara bland dem dummaste människorna i universum. Inte endast på jorden, den här graden av dumhet är utomvärldslig. Att folk ställer upp är i sig korkat, men sen går dem även med på att följa ett korkat manus som framställer dem som ännu dummare. Det är på ett väldigt konstigt sätt imponerande. Utan tvivel och genom väldigt dåligt skådespeleri så ger deltagarna vår nersupna och runtknullande generation ett ansikte. Dem dyker upp på bild, ler lite och gör något hippt tecken med sina händer som vidareutvecklar en outvecklad men något utvecklingsstörd, stereotypisk karaktär. Sen får dem 3 fakta presenterade om sig som bekräftar att delfiner kanske är smartare än människan trots allt. Delfiner är åtminstone showartister som är njutbara att titta på, medans att se någon 22-årig gammal high school-hora vid namn Jinx, som hatar ljudet av när folk äter bananer, välja mellan 5 killar endast provocerar till mord och andra hemskheter. Det är oroväckande på en nivå som tv-spel aldrig kommer att nå.
Så, där var det färdignördat för min del. Ber om ursäkt för alla pessimistiska infallsvinklar på vår populärkultur, men mycket av den är uppbyggt runt en idiokrati som i dagsläget ser alldeles för stabil ut. Vi befinner oss lite i en väldigt skrattretande dystopi. Avslutningsvis lite musik kanske?
The Postal Service - Nothing Better - Vad ska man säga om Postal Service egentligen? Give Up var nog ett av dem bästa albumen under milleniumets första decennium. Otroligt skön elecrto-indie från Death Cab for Cuties frontman. Bra skit
Transplants - D.J.D.J. - Från Rancid sångaren Tim Armstrong och Blink-182 trummisen Travis Barkers hjärnor, plus någon okänd roadie, så föddes Transplants. En skön mix av punk, hiphop och drum & bass. Håll till godo.
Esbjörn Svensson Trio - Did They Ever Tell Cousteau? - Alla som läser kanske inte är Jazzfans, men E.S.T. är någerlunda lättlyssnad pop-jazz som är helt fantastisk. Om man gillar fantasifulla och oerhört skickliga musiker så lyssna lite på E.S.T's audiotek, man blir inte besviken.
Fred ut/ Lillalocke
I alla fall, jag spenderar säkert några timmar i veckan med en Xbox kontroll i handen framför TV'n. Men jag spelar aldrig själv. Antingen sitter någon bredvid mig eller på andra änden av mitt headset, och det är alltid någon eller några av mina bättre vänner. Så det fyller egentligen samma funktion som Skype och Facebook, men istället för att granska statusuppdateringar och poka varandra så spelar vi. Vi interagerar, tävlar och har kul utan att få en massa förfrågningar att gå med i någon av alla dem tusentals, intetsägande och retarderade klubbar och sidor som flyter runt på Ansiktsboken. Jag ska dock inte ägna mig åt hyckleri nu, för jag vet själv att det första jag kommer göra efter att jag tryck "Spara & publicera" är att länka detta inlägg på Facebook. Det är lite som när man säger "Va?" trots att man hörde vad den andra personen sa. Man är medveten av vad som händer och försiggår, men ändå sker någon reflexartad handling som rubbar det naturliga flödet i sammanhanget. Vi stannar många gånger upp varje dag för att just logga in på Facebook, och vi kan inte riktigt rå för det. Det sker lika naturligt som när vi sätter oss på en cykel och börjar trampa. Den säregna skillnaden mellan mitt spelande och mitt facebookande, i relation till hur dem båda påverkar mitt vardagliga liv är att Facebook är ett beroende, medans spelandet är en hobby. Att spela är den late mannens form att tävla, möjligtvis den oengagerade mannens, eller kanske den uttråkade och oinspirerade, varav alla dessa attribut går att applicera på mig.
Det talas även mycket om hämning av dem sociala förmågorna när det kommer till frågor om spel. Visst, det är ju faktiskt så att det skapar en form av isolation, beroende på hur det det utövas och vad som spelas. Jag känner mig själv socialt missanpassad till en viss grad, men det är självframkallat, i hopp om att främja den naturliga karisman. Inte beror det på tv-spelande inte. Troligare anledningar skulle jag vilja säga är R&B, Renässansen och Zac Efron. I alla fall, större delen av befolkningen spenderar säkert någon timme i veckan framför någon typ av spel, och dem finner det roande, även om dem inte vill erkänna det. Till och med min lillasyster spelar, och hon "pawnar så mycket ass" att det nästan är oroväckande. Trots att hon sitter med en Xbox kontroll i handen och spelar Gears of War 2 några timmar i veckan så finns världen fortfarande kvar. Vi ser inte mynningen till något gigantiskt, svart hål som eventuellt kommer att svälja mänskligheten och spotta ut den retro. Världen står kvar, och min syster är inte socialt missanpassad i den. För henne är det snarare tvärtom. Hon är minst 10 gånger vettigare än någon annan tjej i hennes ålder. Hon besitter en förmåga att ta ansvar och engagera sig som jag själv saknar. Men samtidigt så verkar det som att hon utåt sätt fortfarande har kvar en form av barnslig oskyldighet som jag själv förlorade alldeles för tidigt, även om det utåt sätt inte verkar så. Hon står oförstörd på en gladiator-arena där ingen vill veta var du köpt din tröja.
Det handlar väl mycket om det inflyttande som sker sent under socialisationsprocessens gång, som hon klarade sig ur med en skön attityd och en naturlig coolhet.
När vi väl är inne på inflytande så kan jag inte låta bli att skriva lite om något som jag finner väldigt, väldigt roligt.. hur tv-spel kan komma att skapa ett våldsamt beteende hos de spelande. Jag vet inte vad det var för gammalmodig, trångsynt och tekniskt handikappad person som myntade denna idé, han är nog alldeles för bokstavlig för att bokstavligt tala. Om något så tror jag att tv-spel istället ger utlopp för något djupt inbäddat, våldsamt beteende, och ifall någon nu skulle gå bärsärk efter att spelat lite tv-spel så var nog den här personen psykiskt labil från början. Hade det inte varit tv-spel så hade det varit Per Gessles nästa soloplatta. När personen i fråga hade hört alla pinsamma försök till bra låtar så hade han/hon gott loss på Gyllene Tiders Fanclub, alternativt så hade personen direkt vänt vapnet mot sig själv för att slippa det Gessle-relaterade lidandet så fort som möjligt. Jag anser att det finns så mycket mer att oroa sig för än tv-spel. Själv så ser jag helldre att mina framtida barn spelar blodiga tv-spel än att dem sitter och tittar på MTV's flaggskepp för idiotiska tv-serier, Next. Program av denna natur bidrar till det sämsta möjliga inflyttandet då det, i jakt efter att vara fyndigt och underhållande, förkroppsligar allt ytligt i våran värld. Jag vill inte låta pretentiös. Jag finner själv att serier likt Next är väldigt underhållande, men underhållningsvärdet ligger endast i saker som det dåliga manuset till en serie som tror att sin användning av manus passerar förbi obemärkt. Alla som är och har varit involverade i Next måste vara bland dem dummaste människorna i universum. Inte endast på jorden, den här graden av dumhet är utomvärldslig. Att folk ställer upp är i sig korkat, men sen går dem även med på att följa ett korkat manus som framställer dem som ännu dummare. Det är på ett väldigt konstigt sätt imponerande. Utan tvivel och genom väldigt dåligt skådespeleri så ger deltagarna vår nersupna och runtknullande generation ett ansikte. Dem dyker upp på bild, ler lite och gör något hippt tecken med sina händer som vidareutvecklar en outvecklad men något utvecklingsstörd, stereotypisk karaktär. Sen får dem 3 fakta presenterade om sig som bekräftar att delfiner kanske är smartare än människan trots allt. Delfiner är åtminstone showartister som är njutbara att titta på, medans att se någon 22-årig gammal high school-hora vid namn Jinx, som hatar ljudet av när folk äter bananer, välja mellan 5 killar endast provocerar till mord och andra hemskheter. Det är oroväckande på en nivå som tv-spel aldrig kommer att nå.
Så, där var det färdignördat för min del. Ber om ursäkt för alla pessimistiska infallsvinklar på vår populärkultur, men mycket av den är uppbyggt runt en idiokrati som i dagsläget ser alldeles för stabil ut. Vi befinner oss lite i en väldigt skrattretande dystopi. Avslutningsvis lite musik kanske?
The Postal Service - Nothing Better - Vad ska man säga om Postal Service egentligen? Give Up var nog ett av dem bästa albumen under milleniumets första decennium. Otroligt skön elecrto-indie från Death Cab for Cuties frontman. Bra skit
Transplants - D.J.D.J. - Från Rancid sångaren Tim Armstrong och Blink-182 trummisen Travis Barkers hjärnor, plus någon okänd roadie, så föddes Transplants. En skön mix av punk, hiphop och drum & bass. Håll till godo.
Esbjörn Svensson Trio - Did They Ever Tell Cousteau? - Alla som läser kanske inte är Jazzfans, men E.S.T. är någerlunda lättlyssnad pop-jazz som är helt fantastisk. Om man gillar fantasifulla och oerhört skickliga musiker så lyssna lite på E.S.T's audiotek, man blir inte besviken.
Fred ut/ Lillalocke
Kommentarer
Postat av: eddie
Wall of text!
Bra skrivet broder.
Trackback
