Old School Aphid Population
Än en gång glömde jag att ägna lite av min uppmärksamhet till ett evenemang skapat för att främja moder jord. Earth Day ägde visst rum igår och jag glömde att uppmärksamma för att bli mer medveten. Eller kanske glömde jag att engagera för att få mer förståelse. Någonting där min förmåga att inte göra saker hindrade mig från att göra saker, eller något i den stilen. Den enda jag märkte som berörde Earth Day var att min favoritbassist gav ut en egen, specialdesignad t-shirt, i utbyte mot 3 gamla t-shirtar som han sedan kunde ge bort till mindre förmögna. Jag uppmärksammade inte det här för den goda andans skull. Jag ville helt enkelt ha den där t-shirten. Sorgligt, eller hur? Vi förstör samhället runt oss, eller så förstör samhället mig? Men till mitt försvar så var t-shirten fruktansvärt cool.
Jag ska inte låta den cyniska sidan inom mig segra idag. Jag tror på förändring och det framtida hoppet för vår planet. Det enda som saknas är engagemang. Så jag tillhör väl den där lilla gruppen på 5 och en halv miljarder människor som hade engagerat sig, men dem var lite trötta just den dagen. Jag lyssnade i alla fall på Vampire Weekend igår, den musiken känns väldigt organisk och naturvänlig enligt mig. Det känns som att lyssna på ett buskage som lirar indierock. Det är nog dem afrikanska trummorna som gör det, skulle jag tro.
För att fortsätta på Earth Day-temat så tog jag en närmare titt på hur denna gröna och insiktsfulla dag har valt promota sig. Eller kanske mer hur den har promotats av andra.
Den här bilden tillexempel. Det är inte någon indie-influerad film om någon översjälvständig, hipp tonårstjej som dem promotar. Indiekänslan kan kanske ses som jordnära, och jordnära är kanske bra eftersom att hela grejen handlar om jorden. Eller så framställer dem det som jordnära för att det inte ska kännas så långt ifrån och övermänskligt. För det är ju lite större än den lilla jordnära personen. Målet är långt ifrån i sin natur, och målet är natur. I alla fall en bra sådan, eller något i den andan. Den new-age inspirerade goda andan. Utomjordingar, marijuana och moder jord, det är exakt vad Earth Day handlar om, eller inte. Men om vi ska gå tillbaka till bilden så är det inte Juno som dem promotar. Hade dem slängt på lite akustisk, smått annorlunda indiemusik av något band som vill se små och udda ut i allmänhetens ögon, då hade dem nog hittat pricken som hör hemma över I'et. Jag förstår hur dem vill att bilden ska framstå, men jag förstår inte. Är indiegenren vän med naturen? Om Juno och sångaren i Vampire Weekend hade legat med varandra, hade ett nytt jordklot isåfall tittat fram efter 9 månader? Juno kan ju det där med graviditet, så varför inte.
Dem här bildera skrämmer mig bara. Det skriker sekt så högt att Ku Klux Klan blir avundsjuka. Fast den första påminner dock lite mer om början på en basketmatch. Domarn kastar upp bollen, och spelarna försöker hejdlöst få tag i den. Är det metaforen? Är kampen om jorderns fortlevnad en basketmatch? Om vi ska följa stereotypen så betyder det alltså att vi måste utöka den svarta befolkningen. Där har vi räddningen.
Den här bilden är i alla fall någerlunda ärlig. Den gömmer sig inte bakom någon tecknad, söt, indieinfluerad mask. Den framställer heller inte strävan efter en hållbar utveckling likadant som strävan efter att utrota minoriteter i samhället. Den dyrkar inte jorden, och vill inte döda afro-amerikaner i planetens ära. Det enda felet med bilden är att den enligt mig är lite taskig, och jag förväntar mig ett förlåt. Enlgit denna bild så mobbar jorden oss. Den tänker ge oss en "wedgie", sen utrota oss. Där har organisationen Friends något att bita i.
Om ni vill ha någon form av avrundning på inlägget, så klicka här.
Fattar ni? Gör ni det är ni exceptionella individer, eller idioter som hittar mening och djup i allt. Till exempel personer som analyserar konst och försöker hitta en enhetlig mening i tavlor, böcker etc. Förstör inte detta hela meningen med konst? Men i alla fall. Vi lämnar det abstrakt och öppet för tolkning av absolut ingenting.
Fred ut/ Lillalocke
Jag ska inte låta den cyniska sidan inom mig segra idag. Jag tror på förändring och det framtida hoppet för vår planet. Det enda som saknas är engagemang. Så jag tillhör väl den där lilla gruppen på 5 och en halv miljarder människor som hade engagerat sig, men dem var lite trötta just den dagen. Jag lyssnade i alla fall på Vampire Weekend igår, den musiken känns väldigt organisk och naturvänlig enligt mig. Det känns som att lyssna på ett buskage som lirar indierock. Det är nog dem afrikanska trummorna som gör det, skulle jag tro.
För att fortsätta på Earth Day-temat så tog jag en närmare titt på hur denna gröna och insiktsfulla dag har valt promota sig. Eller kanske mer hur den har promotats av andra.
Den här bilden tillexempel. Det är inte någon indie-influerad film om någon översjälvständig, hipp tonårstjej som dem promotar. Indiekänslan kan kanske ses som jordnära, och jordnära är kanske bra eftersom att hela grejen handlar om jorden. Eller så framställer dem det som jordnära för att det inte ska kännas så långt ifrån och övermänskligt. För det är ju lite större än den lilla jordnära personen. Målet är långt ifrån i sin natur, och målet är natur. I alla fall en bra sådan, eller något i den andan. Den new-age inspirerade goda andan. Utomjordingar, marijuana och moder jord, det är exakt vad Earth Day handlar om, eller inte. Men om vi ska gå tillbaka till bilden så är det inte Juno som dem promotar. Hade dem slängt på lite akustisk, smått annorlunda indiemusik av något band som vill se små och udda ut i allmänhetens ögon, då hade dem nog hittat pricken som hör hemma över I'et. Jag förstår hur dem vill att bilden ska framstå, men jag förstår inte. Är indiegenren vän med naturen? Om Juno och sångaren i Vampire Weekend hade legat med varandra, hade ett nytt jordklot isåfall tittat fram efter 9 månader? Juno kan ju det där med graviditet, så varför inte.
Dem här bildera skrämmer mig bara. Det skriker sekt så högt att Ku Klux Klan blir avundsjuka. Fast den första påminner dock lite mer om början på en basketmatch. Domarn kastar upp bollen, och spelarna försöker hejdlöst få tag i den. Är det metaforen? Är kampen om jorderns fortlevnad en basketmatch? Om vi ska följa stereotypen så betyder det alltså att vi måste utöka den svarta befolkningen. Där har vi räddningen.
Den här bilden är i alla fall någerlunda ärlig. Den gömmer sig inte bakom någon tecknad, söt, indieinfluerad mask. Den framställer heller inte strävan efter en hållbar utveckling likadant som strävan efter att utrota minoriteter i samhället. Den dyrkar inte jorden, och vill inte döda afro-amerikaner i planetens ära. Det enda felet med bilden är att den enligt mig är lite taskig, och jag förväntar mig ett förlåt. Enlgit denna bild så mobbar jorden oss. Den tänker ge oss en "wedgie", sen utrota oss. Där har organisationen Friends något att bita i.
Om ni vill ha någon form av avrundning på inlägget, så klicka här.
Fattar ni? Gör ni det är ni exceptionella individer, eller idioter som hittar mening och djup i allt. Till exempel personer som analyserar konst och försöker hitta en enhetlig mening i tavlor, böcker etc. Förstör inte detta hela meningen med konst? Men i alla fall. Vi lämnar det abstrakt och öppet för tolkning av absolut ingenting.
Fred ut/ Lillalocke
Pulp Fiction
"My mama always said some things are better left unsaid. Then again, she said it, so I guess she didn't really play by the rules".
Gillar ovanstående citat. Det är antyder på hur meningen är motsägelsefull i sin natur. Dock kanske med mer komisk tyngd än filosofisk. Men om jag förstår dem gamla filosoferna rätt så är alla saker och ting flerdimensionella. Inte för att jag har läst filosofi, jag chansar bara vilt. Men allting går att använda i skapandet av allegorier, och alla ting har ett symboliskt värde. En uggla kan vara en symbol för kunskap. En ros kan vara en bildlig framställning av en vacker flicka, en man kan vara döden, och Xena - Krigarprinsessan kan ses som den mjukaste formen av porr.
Citatet säger att vissa saker är bättre osagda. Då är ju metaforer fantastiskt bra att använda sig av. I alla fall till den grad då det fortfarande är förståeligt. Hade citatet formulerats på följande vis; "My mama always said that sometimes it's better to swallow, rather than spit". Då hade uttrycket fungerat, eftersom att man då först hade varit tvungen att tolka vad som sägs, och tolkningar varierar från person till person. Citatet hade beviljats en form mening, men å andra sidan hade man kanske aldrig, efter dem ordvalen, sett sin mamma på samma sätt igen. Men det är intressant att belysa. Oöverensstämmelsen mellan vad en mening utsäger, och vad det sunda förnuftet förväntar sig att det ska betyda. Tokigt flum som hör hemma på högskolors humanistiska institutioner.
Det finns en skör gräns mellan vad man bör säga, och hur länge man orkar anspela på vad som sägs. Antingen slutar man för att man inte vill gå för långt, eller så orkar man helt enkelt inte gå längre. Det sistnämnda är fallet just nu, jag är trött. Men samtidigt lämnar jag nu dessa tankegångar innan jag avslöjar hur lite jag egentligen vet. Jag vill inte gå för långt och bevisa min idioti. Som till exempel Michael Bay gjorde med den andra Transformers-filmen. Bara ett riktigt jävla R-tard kan åstadkomma något sådant monsteriöst hemskt. Det skulle inte förvåna mig om han, i den tredje Transformers-filmen, introducerar en homosexuell robot. Inte för att jag är emot homosexuella. Jag tror bara att om man påstår att robotar har någon form av sexualdrift, så har något gått fel i hjärnan. Jag skulle tro att robotar först ville eftersträva sitt huvudsakliga syfte och försöka åstadkomma detta, innan dem börjar fundera över vilken sexuell läggning dem har. Men det är ju trots allt film. Väldigt dålig film. Om ovanstående citat skulle appliceras på Michael Bay, så hade det nog låtit som något i stil med det här; "Michael Bay's mama always said some things are better said and illustrated, for example two robots fucking".
När vi ändå är inne på film så tänkte jag igår på film och hur fast jag är i att föredra film som är skapad under den tiden jag funnits på planeten jorden. Jag är ingen fanatiker av gamla klassiker. Jag tycker på ett sätt att det är överskattat att påstå att dem bästa filmerna gjordes innan 90-talet. Jag förstår nostalgin, men jag köper den inte. Om folk vill leva kvar i sin egen tid, och film är en bidragande faktor till att göra det, så tycker jag absolut att dem ska lyfta sina gamla klassiker mot skyarna. Men dem bör aldrig tro att jag tänker hålla med. Jag kommer förmodligen göra samma sak om 50 år, när jag förlorat förmågan att anpassa mig till den kommande och pågående verkligheten. Men några favoriter går det att finna innan min tid var kommen att födas, och om jag ska välja fem favoriter så är det utan tvekan; Once Upon a Time in the West, Evil Dead II, Den Gode den Onde och den Fule, Aliens och Die Hard, som släpptes 6 dagar innan jag föddes. Det var med andra ord på håret att den kom med på listan. Taxi Driver lämnar jag som en så kallad "bubblare". Nu kan man ju undra var filmer av bl.a. Stanley Kubrick, Alfred Hitchcock och Woody Allen blivit av. Tyvärr så faller dem kort, även om A Clockwork Orange är en fantastisk film. Jag föredrar Sergio Leone över alla tre. Spaghetti Western spöar det mesta, John McClane likaså. Deal with it.
Nog med mediehorande och filmnördande, och vidare till dagens playlist.
Angels & Airwaves - Young London - Alternativ rock möter pop med en liten indiekänsla, toppat av ett riff inspirerat av AC/DC's thunderstruck. Ett recept som inte kan gå fel.
Pixies - Wave of Mutilation (UK Surf) - Pixies gjorde allt som var coolt innan det var coolt. Udda, men sjukligt skönt. Inte för alla, men i alla fall för mig. Ego
Motion City Soundtrack - Pulp Fiction - Ett av Motion City Soundtracks små pop-rockiga mästerverk. Catchig låt med udda text, håll till godo.
The Strokes - Automatic Stop - Är trött, men låten är i alla fall väldigt gemytlig mot öron och dylikt.
Boxcar Racer - Elevator - Har tidigare nämnt Boxcar Racer. Detta är enligt mig en av dem bästa låtarna som någonsin gjorts. Ackordflödet är detsamma genom hela låten. Texten är bland det bästa jag varit med om. Ett snyggt djup på orden som sägs. Lämnar lite utav ett mysterium efter sig, angående vilken händelse den anspelar på. Travis Barker leker även lite friskt med ett relativt enkelt trumkomp. Jag blir tokig av glädje.
Det var allt. Tack för denna gång.
Fred ut/ Lillalocke
Gillar ovanstående citat. Det är antyder på hur meningen är motsägelsefull i sin natur. Dock kanske med mer komisk tyngd än filosofisk. Men om jag förstår dem gamla filosoferna rätt så är alla saker och ting flerdimensionella. Inte för att jag har läst filosofi, jag chansar bara vilt. Men allting går att använda i skapandet av allegorier, och alla ting har ett symboliskt värde. En uggla kan vara en symbol för kunskap. En ros kan vara en bildlig framställning av en vacker flicka, en man kan vara döden, och Xena - Krigarprinsessan kan ses som den mjukaste formen av porr.
Citatet säger att vissa saker är bättre osagda. Då är ju metaforer fantastiskt bra att använda sig av. I alla fall till den grad då det fortfarande är förståeligt. Hade citatet formulerats på följande vis; "My mama always said that sometimes it's better to swallow, rather than spit". Då hade uttrycket fungerat, eftersom att man då först hade varit tvungen att tolka vad som sägs, och tolkningar varierar från person till person. Citatet hade beviljats en form mening, men å andra sidan hade man kanske aldrig, efter dem ordvalen, sett sin mamma på samma sätt igen. Men det är intressant att belysa. Oöverensstämmelsen mellan vad en mening utsäger, och vad det sunda förnuftet förväntar sig att det ska betyda. Tokigt flum som hör hemma på högskolors humanistiska institutioner.
Det finns en skör gräns mellan vad man bör säga, och hur länge man orkar anspela på vad som sägs. Antingen slutar man för att man inte vill gå för långt, eller så orkar man helt enkelt inte gå längre. Det sistnämnda är fallet just nu, jag är trött. Men samtidigt lämnar jag nu dessa tankegångar innan jag avslöjar hur lite jag egentligen vet. Jag vill inte gå för långt och bevisa min idioti. Som till exempel Michael Bay gjorde med den andra Transformers-filmen. Bara ett riktigt jävla R-tard kan åstadkomma något sådant monsteriöst hemskt. Det skulle inte förvåna mig om han, i den tredje Transformers-filmen, introducerar en homosexuell robot. Inte för att jag är emot homosexuella. Jag tror bara att om man påstår att robotar har någon form av sexualdrift, så har något gått fel i hjärnan. Jag skulle tro att robotar först ville eftersträva sitt huvudsakliga syfte och försöka åstadkomma detta, innan dem börjar fundera över vilken sexuell läggning dem har. Men det är ju trots allt film. Väldigt dålig film. Om ovanstående citat skulle appliceras på Michael Bay, så hade det nog låtit som något i stil med det här; "Michael Bay's mama always said some things are better said and illustrated, for example two robots fucking".
När vi ändå är inne på film så tänkte jag igår på film och hur fast jag är i att föredra film som är skapad under den tiden jag funnits på planeten jorden. Jag är ingen fanatiker av gamla klassiker. Jag tycker på ett sätt att det är överskattat att påstå att dem bästa filmerna gjordes innan 90-talet. Jag förstår nostalgin, men jag köper den inte. Om folk vill leva kvar i sin egen tid, och film är en bidragande faktor till att göra det, så tycker jag absolut att dem ska lyfta sina gamla klassiker mot skyarna. Men dem bör aldrig tro att jag tänker hålla med. Jag kommer förmodligen göra samma sak om 50 år, när jag förlorat förmågan att anpassa mig till den kommande och pågående verkligheten. Men några favoriter går det att finna innan min tid var kommen att födas, och om jag ska välja fem favoriter så är det utan tvekan; Once Upon a Time in the West, Evil Dead II, Den Gode den Onde och den Fule, Aliens och Die Hard, som släpptes 6 dagar innan jag föddes. Det var med andra ord på håret att den kom med på listan. Taxi Driver lämnar jag som en så kallad "bubblare". Nu kan man ju undra var filmer av bl.a. Stanley Kubrick, Alfred Hitchcock och Woody Allen blivit av. Tyvärr så faller dem kort, även om A Clockwork Orange är en fantastisk film. Jag föredrar Sergio Leone över alla tre. Spaghetti Western spöar det mesta, John McClane likaså. Deal with it.
Nog med mediehorande och filmnördande, och vidare till dagens playlist.
Angels & Airwaves - Young London - Alternativ rock möter pop med en liten indiekänsla, toppat av ett riff inspirerat av AC/DC's thunderstruck. Ett recept som inte kan gå fel.
Pixies - Wave of Mutilation (UK Surf) - Pixies gjorde allt som var coolt innan det var coolt. Udda, men sjukligt skönt. Inte för alla, men i alla fall för mig. Ego
Motion City Soundtrack - Pulp Fiction - Ett av Motion City Soundtracks små pop-rockiga mästerverk. Catchig låt med udda text, håll till godo.
The Strokes - Automatic Stop - Är trött, men låten är i alla fall väldigt gemytlig mot öron och dylikt.
Boxcar Racer - Elevator - Har tidigare nämnt Boxcar Racer. Detta är enligt mig en av dem bästa låtarna som någonsin gjorts. Ackordflödet är detsamma genom hela låten. Texten är bland det bästa jag varit med om. Ett snyggt djup på orden som sägs. Lämnar lite utav ett mysterium efter sig, angående vilken händelse den anspelar på. Travis Barker leker även lite friskt med ett relativt enkelt trumkomp. Jag blir tokig av glädje.
Det var allt. Tack för denna gång.
Fred ut/ Lillalocke
In Memory of MySpace
Ett intressant fenomen i våra moderna liv är det som vi kallar Ben & Jerry's. Det är omöjligt att neka den kraft som denna exceptionella glass utövar på oss. Den är som dopaminer i en delikat, krämig, och alldeles för dyr form. Den smak man väljer sätter prägeln på hur kvällen kommer att se ut. Ikväll har jag tillexempel haft en väldigt Chocolate Fudge Brownie-kväll. Jag spelade ett säkert kort, för jag ville känna mig bekväm under kvällens gång. Jag vill känna mig hemma på ett vis. Inga risker skulle tas, inga chansningar, endast ren och skön avslappning. Hade jag känt mig lite äventyrlig så hade jag kanske för första gången provat på en av smakerna som innehåller nötter. Men ett såndant stort kliv vågade jag inte ta idag. Det får bli en annan gång. En annan grej med glass är att det känns inte lika onyttigt att häva i sig som tillexempel chips eller någon annan form av snacks känns. När jag tittar mig i spegeln efter att ha krängt en hel Ben & Jerry's, så ser jag nästan lite muskulösare, smartare, och en aning charmigare ut. Det är lite som efter första joggningrundan för säsongen. Så fort man kommer hem och tittar sig i spegeln så ser man ut som en ung Sylvester Stallone hämtad ur Rambo II. Man känner samma grad av självsäkerhet som, i ett tidigare inlägg nämnt, Tom Sellecks mustasch. Upplevelsen av stolthet går att jämföra med den som jag antar Ron Jeremys könsorgan känner. Med andra ord intar man en karaktär som på något plan går att likna med Clint Eastwood. Mannen utan namn, och det namnet är Clint Eastwood. Ignorera logiken och bara njut.
Mycket produktplacering och name dropping just nu. Jag är sanneligen en individ förstörd av populärkulturen, i en sorgligt facebookande generation. Ska dock inte ägna mig åt hyckleri, det är inte coolt. Vad skulle man göra utan Facebook? Skaffa MySpace? Skulle inte tro det. Jag tillhör inte ett av alla de miljoner band som desperat försöker slå igenom med hjälp av att distribuera sin musik på MySpace. Alla kan vi inte vara Lily Allen och sjunga Fuck You som om vi inte bryr oss. För vi har faktiskt Facebook.
Sömnpiller & Asteroider har jag äntligen lyckats definiera på ett sätt så att det går att urskilja en typ av meningsfullhet. Det är lite som dag och natt, ying och yang, mode och vi som inte skulle kunna bry oss mindre om vilken jävla skjorta du har på dig. Alternativt strumpor. I alla fall, för att sätta bloggnamnet i kontext. Om nätterna går det att urskilja två extrema sätt att handla på. Du kan antingen desperat söka efter ett slut på dagen och ta ett par Sömnpiller, lämna dagen bakom dig och bli lite groggy, och somna strax därefter. Eller så kan du njuta av att mörkret äntligen lagt sig och gå ut för att titta på natthimeln, och Asteroider däri. Allt handlar om ställningtagande till situationen man befinner sig i, och vilka värderingar man har. Valen man gör faller ofta åt ett håll och inte ett annat. Men lever antingen ett svart eller ett vitt liv, man tar antingen ett Sömnpiller eller så tittar man på Asteroiderna. På ett sätt som natt och dag, fast på ett lite mer rymdrock inspirerat retro vis. Dessutom är det även jävligt coolt.
Nattflum är kul. Nu till nattens spelningslista.
Bob Dylan - Desolation Row - Ett 11 minuter och 21 sekunder långt mästerverk. Bob Dylan är en gud, men faller det inte riktigt i smaken så kan ni annars testa den punk inspirerade covern. Den hittar ni här.
Tapes N Tapes - Le Ruse - För er som gillar indierock. En skön indierock-anthem från ett av världen bästa halvkända indierockband, håll till godo.
Gorillaz - On Melancholy Hill - Gorillaz, vad mer ska man säga? Skön låt som av någon anledning får mig att tänka på stora svampar med små stugor på toppen. Wierd
Weezer - El Scorcho - Bland det bästa och skönaste Weezer har åstadkommit. Lämnar sinnet i ett tillstånd där man inte hade kunnat bry sig mindre. Boostar hjärnan med coolhet.
Blink 182 - Violence - Udda, men utan tvekan asgrym låt från Blink-pojkarna. Kände att jag var tvungen att bygga på världen väldigt dåliga Blink-audiotek än en gång. Skärp er för fan!
Med det säger Lillalocke god natt och lycka till. Kom ihåg: Sitt inte på bänkar, bänkar är för alkisar! Den bjuder Eddie Brandin på, vars blogg ni bör surfa in på nu. Han är ju trots allt en del av "Super Bästa Vännerna", mer om det senare. Länken finns på sidan.
Fred ut Bloggosfärdfisk/ Lillalocke
Mycket produktplacering och name dropping just nu. Jag är sanneligen en individ förstörd av populärkulturen, i en sorgligt facebookande generation. Ska dock inte ägna mig åt hyckleri, det är inte coolt. Vad skulle man göra utan Facebook? Skaffa MySpace? Skulle inte tro det. Jag tillhör inte ett av alla de miljoner band som desperat försöker slå igenom med hjälp av att distribuera sin musik på MySpace. Alla kan vi inte vara Lily Allen och sjunga Fuck You som om vi inte bryr oss. För vi har faktiskt Facebook.
Sömnpiller & Asteroider har jag äntligen lyckats definiera på ett sätt så att det går att urskilja en typ av meningsfullhet. Det är lite som dag och natt, ying och yang, mode och vi som inte skulle kunna bry oss mindre om vilken jävla skjorta du har på dig. Alternativt strumpor. I alla fall, för att sätta bloggnamnet i kontext. Om nätterna går det att urskilja två extrema sätt att handla på. Du kan antingen desperat söka efter ett slut på dagen och ta ett par Sömnpiller, lämna dagen bakom dig och bli lite groggy, och somna strax därefter. Eller så kan du njuta av att mörkret äntligen lagt sig och gå ut för att titta på natthimeln, och Asteroider däri. Allt handlar om ställningtagande till situationen man befinner sig i, och vilka värderingar man har. Valen man gör faller ofta åt ett håll och inte ett annat. Men lever antingen ett svart eller ett vitt liv, man tar antingen ett Sömnpiller eller så tittar man på Asteroiderna. På ett sätt som natt och dag, fast på ett lite mer rymdrock inspirerat retro vis. Dessutom är det även jävligt coolt.
Nattflum är kul. Nu till nattens spelningslista.
Bob Dylan - Desolation Row - Ett 11 minuter och 21 sekunder långt mästerverk. Bob Dylan är en gud, men faller det inte riktigt i smaken så kan ni annars testa den punk inspirerade covern. Den hittar ni här.
Tapes N Tapes - Le Ruse - För er som gillar indierock. En skön indierock-anthem från ett av världen bästa halvkända indierockband, håll till godo.
Gorillaz - On Melancholy Hill - Gorillaz, vad mer ska man säga? Skön låt som av någon anledning får mig att tänka på stora svampar med små stugor på toppen. Wierd
Weezer - El Scorcho - Bland det bästa och skönaste Weezer har åstadkommit. Lämnar sinnet i ett tillstånd där man inte hade kunnat bry sig mindre. Boostar hjärnan med coolhet.
Blink 182 - Violence - Udda, men utan tvekan asgrym låt från Blink-pojkarna. Kände att jag var tvungen att bygga på världen väldigt dåliga Blink-audiotek än en gång. Skärp er för fan!
Med det säger Lillalocke god natt och lycka till. Kom ihåg: Sitt inte på bänkar, bänkar är för alkisar! Den bjuder Eddie Brandin på, vars blogg ni bör surfa in på nu. Han är ju trots allt en del av "Super Bästa Vännerna", mer om det senare. Länken finns på sidan.
Fred ut Bloggosfärdfisk/ Lillalocke
I Am the Movie
Hur ballt hade det inte varit om man konstruerade en egen catchphrase som man vävde in i sitt vardagliga liv? Hade det gått att genomföra utan att framstå som en egendomlig idiot? Tänk att få spotta ur sig "Yippie Ki-Yay, Mother Fucker" strax efter att man gjort en handling som ligger högt på Awesome-skalan. Tror dock att man måste leva sitt liv i sann John McClane-anda för att lyckas genomföra det. Vilket kan bli svårt, då han ligger bland top 5 på listan för världens stenhårdaste hjältar. "D'oh!" Hade kanske funkat, då Homer är en enkel man, precis som jag själv. Eller så kanske man ska börja introducera sig genom att säga "My name is Tingren, Christopher Tingren". Nu funkar nog inte den här frasen då jag är en 21-årig , lösdrivande student i Halmstad, och inte en engelsk spion med Aston Martins, Dry Martinis, och förmodligen 2 kukar med varsin biceps och mustasch a la Tom Selleck. Någon sådan accessoar måste Herr Bond knalla runt med i brallan för att orka hålla motivationen uppe efter 22 filmer, känns det som. Men i alla fall, catchphrases, allt för att göra vardagen lite mer färgglad, och för att göra sin karaktär lite mer flerdimensionell.
"Oh my god, they killed Kenny. You bastard!" - Episka grejer, håll till godo.
En annan förfärligt kul grej hade ju varit om man hörde musik hela dagarna, som satte stämningen till allt man känner, de handlingar man gör, och dylikt. Ett eget soundtrack med andra ord. Tänk om Danny Elfman hade satt tonerna till ens liv. Då hade man skuttat runt i en gotisk Tim Burtonesque värld. Förmodligen hade man nog haft någon form av begär efter mord. Litet minus kanske. Eller så hade man kanske känt sig som Batman, svårt att säga. Kanske hade vardagens soundtrack kunnat ta inspiration från psykadelisk blipblop-musik. Då hade kanske tillvaron sett ut som något i denna typ av stil --> POOW! Hade ju inte varit helt tokigt om du frågar mig. En annan möjlighet hade ju varit att det gamle popsnöret Quentin Tarantino valde ut sina favoriter, som man sedan kunde twista lite till. Även det ett hållbart alternativ, men om jag känner Tarantino rätt så hade även denna tillvaron slutat med någon typ av mord. Folket vill ha våld, så det är svårt att plocka bra regissörer i filmvärlden och inte få lite blod på köpet. Det är tokigt, men vi gillar det. Om du inte gillar det så är du konstig. Eller så är vi med fiktiv blodtörst konstiga. Frågor utan svar, och så vill vi att det ska förbli. Att besvara frågor av denna natur är pretentiöst och en aning naivt.
Nu avrundar vi med soundtracket till detta skede av mitt liv.
Vampire Weekend - Giving up the Gun - Dem flesta av er lyssnar säkert på A-Punk dagligen, så här kommer en annan godbit ur Vampire Weekends audiotek. Vidga vyerna nu kompisar.
Motion City Soundtrack - Time Turned Fragile - För tankarna till sommaren, enligt mig. Sjukt skön mix av pop-punk och lite synth. Electro?
Lillalocke - Sömnpiller & Asteroider - Massiv egotrip. Amatör electro/pop-punk av mannen i ära, mig själv. Låten har samma namn som bloggen, håll till godo.
Där sätter vi punkt för just nu.
Fridens/ Lillalocke
"Oh my god, they killed Kenny. You bastard!" - Episka grejer, håll till godo.
En annan förfärligt kul grej hade ju varit om man hörde musik hela dagarna, som satte stämningen till allt man känner, de handlingar man gör, och dylikt. Ett eget soundtrack med andra ord. Tänk om Danny Elfman hade satt tonerna till ens liv. Då hade man skuttat runt i en gotisk Tim Burtonesque värld. Förmodligen hade man nog haft någon form av begär efter mord. Litet minus kanske. Eller så hade man kanske känt sig som Batman, svårt att säga. Kanske hade vardagens soundtrack kunnat ta inspiration från psykadelisk blipblop-musik. Då hade kanske tillvaron sett ut som något i denna typ av stil --> POOW! Hade ju inte varit helt tokigt om du frågar mig. En annan möjlighet hade ju varit att det gamle popsnöret Quentin Tarantino valde ut sina favoriter, som man sedan kunde twista lite till. Även det ett hållbart alternativ, men om jag känner Tarantino rätt så hade även denna tillvaron slutat med någon typ av mord. Folket vill ha våld, så det är svårt att plocka bra regissörer i filmvärlden och inte få lite blod på köpet. Det är tokigt, men vi gillar det. Om du inte gillar det så är du konstig. Eller så är vi med fiktiv blodtörst konstiga. Frågor utan svar, och så vill vi att det ska förbli. Att besvara frågor av denna natur är pretentiöst och en aning naivt.
Nu avrundar vi med soundtracket till detta skede av mitt liv.
Vampire Weekend - Giving up the Gun - Dem flesta av er lyssnar säkert på A-Punk dagligen, så här kommer en annan godbit ur Vampire Weekends audiotek. Vidga vyerna nu kompisar.
Motion City Soundtrack - Time Turned Fragile - För tankarna till sommaren, enligt mig. Sjukt skön mix av pop-punk och lite synth. Electro?
Lillalocke - Sömnpiller & Asteroider - Massiv egotrip. Amatör electro/pop-punk av mannen i ära, mig själv. Låten har samma namn som bloggen, håll till godo.
Där sätter vi punkt för just nu.
Fridens/ Lillalocke
Earth Hour, and beyond
Tänkte precis på när Earth Hour ägde rum, och märkte att jag missade den välmenande, men något hippie-influerade timmen med ganska stor marginal. Oops. Frågan är, hade man släckt ljuset och gjort någon form av aktivitet med inspiration i en grottmänniskas ideal? Med tanke på att vår sköna, nya värld har en något cynisk inställning till det mesta, så tvivlar jag starkt på idéen. Det visade sig dock att många engagerade sig, och gav en nytändning till hoppet om mänskligheten. Jag förstår tanken. Vi tar fram familjens eller vännernas monopol, tänder några ljus, lutar oss tillbaka, och bidrar. Jag kan se det framför mig, jag förstår idéen, men jag hatar verkligen monopol. Jag föredrar Risk, alternativt någonting där man höjer insatsen lite. Så plötsligt faller man tillbaka i kapitalismens strävan efter vinst, som satte oss i denna miljöknipa från början. Förbannade universum, det slutar aldrig ställa till problem för oss. Hade universum varit en person, så hade jag roundhouse-kickat denna i ansiktet. Även om jag inte har den grad av vighet, eller kampsportsträning som krävs för att åstadkomma detta, så hade jag gjort det. I alla fall gett det ett ärligt försök.
Nu alla barn är det dags för musikprat. Om ni inte bryr er om musik så sluta läs här, om ni nu kan läsa det vill säga. För gillar man inte musik så är det vetenskapligt bevisat att man är mentalt efterbliven i hjärna och själ, Alternativt: tappad bakom en vagn.
För att kort återkomma till det jag nämnde i förra inlägget om Angels & Airwaves, och deras utveckling inom musikindustrin. Kort sammanfattat: Dem startade för några år sedan hemsidan Modlife. På denna sidan distribuerar dem själva sin musik, då dem lämnat sitt skivbolag och nu promotar sig själva. Det går att se live-spelningar med dem genom hemsidan, medlemmar får exklusiva erbjudanden angående konserter, merchandise och dylikt. Men främst så går det även att enkelt chatta med medlemmarna genom Modlife. Jag har själv haft kontakt med den tyste gitarristen vid olika tillfällen. Tidsskillnaden ställer till problematik. Det låter kanske inte så speciellt och nyskapande, men det är det. På denna hemsida släppte dem sin nya skiva "LOVE" gratis till allmänheten. Om man ville fick man donera pengar för skivan, men det behövdes inte. Gjorde man detta fick man en exklusiv remix som tack. Detta, mina damer och herrar, är enligt mig framtiden inom musikindustrin. Ett system som fler bör eftersträva. And BOOM goes the dynamite!
Känns som att jag sitter och skriver ointressenta fakta tillägnad en väldigt liten del av allmänheten. Men vem bryr sig? Jag sätter flaggan i bloggosfären och förklarar den min, tillsammans med min vapendragare Eddie Brandin. Dessutom har jag hört att skriva ointressenta fakta tillägnad en väldigt liten del av allmänheten, är precis vad bloggosfären går ut på.
För att avrunda, lite nattmusik.
We Are Scientists - After Hours - Finns förmodligen ingen bättre låt efter midnatt
The Submarines - Xavia - Skön nattmusik för hopplösa romantiker
Rogue Wave - Debaser - Soft cover på The Pixies låt med sama namn. Klockrent skulle jag kalla det.
Blink 182 - Stockholm Syndrome - Kan inte somna utan att lämna ett spår av Blink 182 i inlägget. Grym låt som låter en känsla av melankoli befästa sig i det passiva medvetandet. Om melankoli hade känts såhär bra i verkligheten, så hade jag skjutit mig i huvudet för längesen.
Försöker blanda mitt utbud så gott det går, innehållsmässigt och musikmässigt. Påminnelse: Kolla in Sara Karlsson. Hon är cool. Den kommunistiska skäran kommer sakta krypandes. Nu avslutar jag med något kul.
"Are paratroopers a special unit within the army for handicapped people?"
Fred ut/ Lillalocke
Nu alla barn är det dags för musikprat. Om ni inte bryr er om musik så sluta läs här, om ni nu kan läsa det vill säga. För gillar man inte musik så är det vetenskapligt bevisat att man är mentalt efterbliven i hjärna och själ, Alternativt: tappad bakom en vagn.
För att kort återkomma till det jag nämnde i förra inlägget om Angels & Airwaves, och deras utveckling inom musikindustrin. Kort sammanfattat: Dem startade för några år sedan hemsidan Modlife. På denna sidan distribuerar dem själva sin musik, då dem lämnat sitt skivbolag och nu promotar sig själva. Det går att se live-spelningar med dem genom hemsidan, medlemmar får exklusiva erbjudanden angående konserter, merchandise och dylikt. Men främst så går det även att enkelt chatta med medlemmarna genom Modlife. Jag har själv haft kontakt med den tyste gitarristen vid olika tillfällen. Tidsskillnaden ställer till problematik. Det låter kanske inte så speciellt och nyskapande, men det är det. På denna hemsida släppte dem sin nya skiva "LOVE" gratis till allmänheten. Om man ville fick man donera pengar för skivan, men det behövdes inte. Gjorde man detta fick man en exklusiv remix som tack. Detta, mina damer och herrar, är enligt mig framtiden inom musikindustrin. Ett system som fler bör eftersträva. And BOOM goes the dynamite!
Känns som att jag sitter och skriver ointressenta fakta tillägnad en väldigt liten del av allmänheten. Men vem bryr sig? Jag sätter flaggan i bloggosfären och förklarar den min, tillsammans med min vapendragare Eddie Brandin. Dessutom har jag hört att skriva ointressenta fakta tillägnad en väldigt liten del av allmänheten, är precis vad bloggosfären går ut på.
För att avrunda, lite nattmusik.
We Are Scientists - After Hours - Finns förmodligen ingen bättre låt efter midnatt
The Submarines - Xavia - Skön nattmusik för hopplösa romantiker
Rogue Wave - Debaser - Soft cover på The Pixies låt med sama namn. Klockrent skulle jag kalla det.
Blink 182 - Stockholm Syndrome - Kan inte somna utan att lämna ett spår av Blink 182 i inlägget. Grym låt som låter en känsla av melankoli befästa sig i det passiva medvetandet. Om melankoli hade känts såhär bra i verkligheten, så hade jag skjutit mig i huvudet för längesen.
Försöker blanda mitt utbud så gott det går, innehållsmässigt och musikmässigt. Påminnelse: Kolla in Sara Karlsson. Hon är cool. Den kommunistiska skäran kommer sakta krypandes. Nu avslutar jag med något kul.
"Are paratroopers a special unit within the army for handicapped people?"
Fred ut/ Lillalocke
Sömnpiller & Asteroider
Har hela denna helgen befunnit mig under ett stort askmoln som svävat hit från Island. Vulkanen Eyjafjallajökull hade visst ett utbrott och askan följde med vindarna till Sverige. Det blev molnigt, punkt. Alltså var hela grejen helt enkelt ett lite mer spännande sätt att säga att vädret skulle bli mulet. Likt namnet på denna blogg, det låter spännande med Sömnpiller & Asteroider, men den enda meningen med namnet är i verkligheten endast att det låter coolt. Inget mer, inget mindre. En jakt på att vara retro, likt alla andra kaffedrickande, tidtypiska 20-plusare här i världen. Fast lite coolare.
För att inleda, eller avsluta.. får se vart det här leder, så måste jag ge tummen upp till Island för att dem har mage till att skita över halva Europa efter att dem blivit skyldiga bl.a Storbrittanien miljardbelopp efter internetbanken Icesaves lilla kollaps. Det är respekt av Darth Vader-liknande karaktär. Till skämt som "Dear Iceland, we said send us back our cash, not ash!", kan Island enkelt svara "Fuck you, we're awesome". Äntligen ser vi Island i ett nytt ljus. Jag som länge trodde att Island var en påhittad sagovärld, med tomtar, vättar och andra karaktärer inspirerade av norrmän. Eyjafjallajökull begs to differ, Björk likaså. Även om hon i mina ögon verkar vara en isländsk syren som sitter vid vulkanöppningarna och, med sin sång, lurar ner vättar och tomtar i het, obärmhärtig magma.
Nog om Island, mer om dagens tillskott till bloggosfären.
Sömnpiller & Asteroider är ett framtjatat koncept vars motivation kommer från en man vid namn Eddie Brandin, vars blogg ni kan hitta någonstans på min sida. Det är även han som designat bloggen som jag sitter och skriver på, eftersom att jag fortfarande är en mentalt handikappad dinosaur när det gäller internet och datorer. Men till mitt försvar, så är dinosaurier coola. Och eftersom att man en gång i tiden trodde att fåglar härstammade från dinosaurier, och fåglar ger ifrån sig ljud som kallas tvitter, på engelska Twitter, så vill jag även påminna er att lösaktigt surfa in på min Twitter-sida. Där finns en massa stötande grejer att skämmas över. Länken finns här på sidan, håll till godo.
Fan vad jag reklamerar, måste snart köra den kommunistiska skäran genom mitt västerländska hjärta, eller något.
För att avrunda. Sömnpiller & Asteroider vill snacka om Multimedia, med fokus på det som kan appliceras på min livsstil. Ni kanske lär er någonting. Basshunter kan suga någon form av kuk, och får gärna sluta hänga på kårpuben i Halmstad. En stolt, svensk profil som honom borde ju vara ute och erövra världen, tills han inser hur liten han är och åker hem igen. Med andra ord så vill jag säga att musik och dylikt som presenteras här kommer att kanaliseras till det som jag anser vara vettigt. En massiv jävla egotrip med andra ord. Enjoy!
Öpnningslåtar som sätter standarden:
Plan B - She Said (16BIT Remix) - Tillägnad Hampus Hedström, vars blogg "Tastymusic" går att hitta på denna sida
Angels & Airwaves - The Flight of Apollo - Om ni inte diggar med till denna, så har ni inte här att göra. Hela albumet finns även att ladda ner gratis och lagligt här, då Angels & Airwaves är ett av få band som tagit ett smart, viktigt och respektingivande steg inom musikindustrin. Mer om det en annan gång
Sigur Ros - Staralfur - Eftersom att Island har varit ett aktuellt ämne idag så kör vi en låt i landets ära, på isländska, från island
Blink 182 - Obvious - Eftersom att jag är större fanboy av Blink än vad Mark David Chapman var av John Lennon. Har lyssnat på dem i 12 år, och tänker inte sluta någon gång snart
Thom Yorke - All for the Best - En av dem skönaste låtar som jag någonsin hört, direkt från Thom Yorkes briljanta hjärna
BoxCar Racer - Cat Like Thief - Tack vare sin perfekta balans mellan Hardcore och Pop-punk skapade sig BoxCar Racer ett enormt kultfölje. Här är en av deras softare låtar, med Tim Armstrong från Rancid och The Transplants som gästsjunger
Fred ut Bloggosfären. Vi hörs inom kort / Lillalocke
För att inleda, eller avsluta.. får se vart det här leder, så måste jag ge tummen upp till Island för att dem har mage till att skita över halva Europa efter att dem blivit skyldiga bl.a Storbrittanien miljardbelopp efter internetbanken Icesaves lilla kollaps. Det är respekt av Darth Vader-liknande karaktär. Till skämt som "Dear Iceland, we said send us back our cash, not ash!", kan Island enkelt svara "Fuck you, we're awesome". Äntligen ser vi Island i ett nytt ljus. Jag som länge trodde att Island var en påhittad sagovärld, med tomtar, vättar och andra karaktärer inspirerade av norrmän. Eyjafjallajökull begs to differ, Björk likaså. Även om hon i mina ögon verkar vara en isländsk syren som sitter vid vulkanöppningarna och, med sin sång, lurar ner vättar och tomtar i het, obärmhärtig magma.
Nog om Island, mer om dagens tillskott till bloggosfären.
Sömnpiller & Asteroider är ett framtjatat koncept vars motivation kommer från en man vid namn Eddie Brandin, vars blogg ni kan hitta någonstans på min sida. Det är även han som designat bloggen som jag sitter och skriver på, eftersom att jag fortfarande är en mentalt handikappad dinosaur när det gäller internet och datorer. Men till mitt försvar, så är dinosaurier coola. Och eftersom att man en gång i tiden trodde att fåglar härstammade från dinosaurier, och fåglar ger ifrån sig ljud som kallas tvitter, på engelska Twitter, så vill jag även påminna er att lösaktigt surfa in på min Twitter-sida. Där finns en massa stötande grejer att skämmas över. Länken finns här på sidan, håll till godo.
Fan vad jag reklamerar, måste snart köra den kommunistiska skäran genom mitt västerländska hjärta, eller något.
För att avrunda. Sömnpiller & Asteroider vill snacka om Multimedia, med fokus på det som kan appliceras på min livsstil. Ni kanske lär er någonting. Basshunter kan suga någon form av kuk, och får gärna sluta hänga på kårpuben i Halmstad. En stolt, svensk profil som honom borde ju vara ute och erövra världen, tills han inser hur liten han är och åker hem igen. Med andra ord så vill jag säga att musik och dylikt som presenteras här kommer att kanaliseras till det som jag anser vara vettigt. En massiv jävla egotrip med andra ord. Enjoy!
Öpnningslåtar som sätter standarden:
Plan B - She Said (16BIT Remix) - Tillägnad Hampus Hedström, vars blogg "Tastymusic" går att hitta på denna sida
Angels & Airwaves - The Flight of Apollo - Om ni inte diggar med till denna, så har ni inte här att göra. Hela albumet finns även att ladda ner gratis och lagligt här, då Angels & Airwaves är ett av få band som tagit ett smart, viktigt och respektingivande steg inom musikindustrin. Mer om det en annan gång
Sigur Ros - Staralfur - Eftersom att Island har varit ett aktuellt ämne idag så kör vi en låt i landets ära, på isländska, från island
Blink 182 - Obvious - Eftersom att jag är större fanboy av Blink än vad Mark David Chapman var av John Lennon. Har lyssnat på dem i 12 år, och tänker inte sluta någon gång snart
Thom Yorke - All for the Best - En av dem skönaste låtar som jag någonsin hört, direkt från Thom Yorkes briljanta hjärna
BoxCar Racer - Cat Like Thief - Tack vare sin perfekta balans mellan Hardcore och Pop-punk skapade sig BoxCar Racer ett enormt kultfölje. Här är en av deras softare låtar, med Tim Armstrong från Rancid och The Transplants som gästsjunger
Fred ut Bloggosfären. Vi hörs inom kort / Lillalocke
