Lillalockes Guide till Galaxen

Hur ballt hade det inte varit om man konstruerade en egen catchphrase som man vävde in i sitt vardagliga liv? Hade det gått att genomföra utan att framstå som en egendomlig idiot? Tänk att få spotta ur sig "Yippie Ki-Yay, Mother Fucker" strax efter att man gjort en handling som ligger högt på Awesome-skalan. Tror dock att man måste leva sitt liv i sann John McClane-anda för att lyckas genomföra det. Vilket kan bli svårt, då han ligger bland top 5 på listan för världens stenhårdaste hjältar. "D'oh!" Hade kanske funkat, då Homer är en enkel man, precis som jag själv. Eller så kanske man ska börja introducera sig genom att säga "My name is Tingren, Christopher Tingren". Nu funkar nog inte den här frasen då jag är en 21-årig , lösdrivande student i Halmstad, och inte en engelsk spion med Aston Martins, Dry Martinis, och förmodligen 2 kukar med varsin biceps och mustasch a la Tom Selleck. Någon sådan accessoar måste Herr Bond knalla runt med i brallan för att orka hålla motivationen uppe efter 22 filmer, känns det som. Men i alla fall, catchphrases, allt för att göra vardagen lite mer färgglad, och för att göra sin karaktär lite mer flerdimensionell.

"Oh my god, they killed Kenny. You bastard!" - Episka grejer, håll till godo.

En annan förfärligt kul grej hade ju varit om man hörde musik hela dagarna, som satte stämningen till allt man känner, de handlingar man gör, och dylikt. Ett eget soundtrack med andra ord. Tänk om Danny Elfman hade satt tonerna till ens liv. Då hade man skuttat runt i en gotisk Tim Burtonesque värld. Förmodligen hade man nog haft någon form av begär efter mord. Litet minus kanske. Eller så hade man kanske känt sig som Batman, svårt att säga. Kanske hade vardagens soundtrack kunnat ta inspiration från psykadelisk blipblop-musik. Då hade kanske tillvaron sett ut som något i denna typ av stil --> POOW! Hade ju inte varit helt tokigt om du frågar mig. En annan möjlighet hade ju varit att det gamle popsnöret Quentin Tarantino valde ut sina favoriter, som man sedan kunde twista lite till. Även det ett hållbart alternativ, men om jag känner Tarantino rätt så hade även denna tillvaron slutat med någon typ av mord. Folket vill ha våld, så det är svårt att plocka bra regissörer i filmvärlden och inte få lite blod på köpet. Det är tokigt, men vi gillar det. Om du inte gillar det så är du konstig. Eller så är vi med fiktiv blodtörst konstiga. Frågor utan svar, och så vill vi att det ska förbli. Att besvara frågor av denna natur är pretentiöst och en aning naivt.

Nu avrundar vi med soundtracket till detta skede av mitt liv.

Vampire Weekend - Giving up the Gun - Dem flesta av er lyssnar säkert på A-Punk dagligen, så här kommer en annan godbit ur Vampire Weekends audiotek. Vidga vyerna nu kompisar.

Motion City Soundtrack - Time Turned Fragile - För tankarna till sommaren, enligt mig. Sjukt skön mix av pop-punk och lite synth. Electro?

Lillalocke - Sömnpiller & Asteroider - Massiv egotrip. Amatör electro/pop-punk av mannen i ära, mig själv. Låten har samma namn som bloggen, håll till godo.

Där sätter vi punkt för just nu.
Fridens/ Lillalocke