Hungry Go Where
Är egentligen för mätt för att skriva blogg, men känner att jag är skyldigt världen ett inlägg av någon konstig anledning. Vad är grejer med det egentligen? I verkligheten så fyller jag ingen funktion. Jag är max ett bokmärke på någons applikationsfält i Firefox. Tragiskt? Inte någonstans. Bokmärken markerar var i historien man tog paus, så utan mig hade historien haft problem med att fortsätta. Jag reglerar tempot i historien och ger den rastplatser. Vad skulle man göra utan mig? Förmodligen bara kommit ihåg sidan. Fan, där sprack en bildlig liknelse som från början saknade logik. Men logik är överskattat, den gör världen blek och ofruktbar. Det är drömmarens kryptonit, och i denna allegori är jag Stålmannen.
Anledning till den väldiga mättnad, som just nu hemsöker min kropp och själ, är mat. En chockerande slutsats som ingen väntade sig. I alla fall, mannen bakom den snart legendariska matbloggen Studentkrubb bjöd denna kväll på en gemytlig middagsbjudning där hans magiska fingrar kokade ihop en minst sagt tillfredställande måltid. Jag uppmanar er till att besöka denna stilrena och trevliga blogg. Bra och billiga tips till alla er fantasilösa och oengagerade kockar där ute. Ett delikat imperium, innehållande många frestelser att ge vika för, byggs i rask takt upp av denna moderna matguru vars vision är att fylla våra magar. Anslut dig, och gå aldrig hungrig igen. För mer information, besök sektionen mat i Lillalockes Guide till Galaxen.
Vill betygsätta kvällens måltid, men mitt betygssystem är fortfarande under utveckling. Ett prelumenärt betyg får bli tummen upp kombinerat med en guldstjärna, samt ett plus i kanten. Det här med betygssystem är något som jag jobbar på. Vill klämma in fler recensioner i bloggen, men för att göra så måste jag finna ett briljant sätt att betygsätta allt som förtjänar ett betyg. Alltså allt, och det är mycket. Mer än vad jag hinner med, trots att jag är snabb som en kombination av vinden och Usain Bolt. Dessutom lika pålitlig som Jack Bauer, eller någon annan hjälte vid namn Jack. Med andra ord 60 procent av alla hjältekaraktärer i världen. Därefter heter 30 procent procent John, och dem resterande 10 procenten är kvinnor. Det är personer man kan lita på. Inte som den där M. Night Shyamalan, eller Gud för den delen. Det är två opålitliga jävlar. Borde kanske be om ursäkt till kristendomen för det uttalandet. Istället tänker jag uppmana er till att ta er i kragen så att vi någon gång kan arbeta fram botemedel till diverse sjukdomar utan att ni inflikar med era uråldrade åsikter och bakåtsträvande affektion. Förlåt Gud, men jag har hört Lars Winnerbäcks "Alla vägar har sitt pris", och den gör mig inte så motiverad till att stå dig till gunst. Dessutom så finns du inte, så där har jag ju ett litet övertag om det någon gång skulle uppstå en episk kamp mellan oss. And Boom goes the Dynamite!
Har jag satt mig i knipa nu?
För att återgå så tror jag att rollen som recensent hade varit väldigt svår. Jag glömmer ofta bort den konkreta kvaliteten och hakar istället upp mig på sentimentalt och personligt värde. Men är inte det den viktigaste aspekten av vad konst egentligen ska handla om? Okej, i vissa fall är saker för vidrigt och hemskt för att accepteras. Uwe Boll, Basshunter och Transformers 2: Revenge of the Fallen, alla bra exempel. Allt handlar om känsla, och för att åstadkomma en tilltalande känsla krävs hjärna. Det räcker inte med en vision, en stor budget, effekter, eller 20 par bröst. Jag undrar när filmskapare ska förstå det. Nu talar jag ju dock främst om Hollywoods bottenplan, där kvalité inte står med på agendan. Även stora blockbusters som Transformers 2 hör hemma där, trots att den drog in miljoner efter miljoner. Om vi ska gå tillbaka till ämnet, att vara recensent, så tror jag i alla fall att jag inte skulle klara av det. Men för att träna lite så tänkte jag nu ge er en recension av just Transformers 2: Revenge of the Fallen.
Transformers 2: Revenge of the Fallen - Den är så dålig att om jag hade sett den på ett flygplan så hade jag ändå rest mig från min plats och lämnat lokalen. Jag hade med en hastighet på 9,82 m/s fallit mot marken med ett leende på läpparna.
Hur var det? Inte illa om du frågar mig.
Jag är mätt och slut på inspiration, därför blir det nu nattmusik.
The Shins - The Past and Pending - Fantastisk låt. Lite trivia om den: Det var en av tre låtar som spelades till minne av Heath Ledger på hans begravning. Lyssna om ni vill, och även om ni inte vill. Lyssna, helt enkelt.
DeVotchKa - How it Ends - Väldigt skönt och speiciellt. Trivia: En instrumental version av låten användes som ledmotiv till filmen Little Miss Sunshine, som för övrigt är en helt fenomenal film. Har även använts i diverse reklamer med hopp om att åstadkomma en något surrealistisk känsla.
The All American Rejects - The Poison - När folk hör namnet The All American Rejects så antar dem förmodligen att det är college punk. Men som vanligt kan era fördomar gå och skjuta sig, sen kan ni återkomma och njuta av denna smått annorlunda pop-rock-visa. Trivia: Skapades för hyllningsalbumet till Tim Burton's Alice in Wonderland. Inte det bästa hyllningsalbumet jag tagit del av, men det har sina guldkorn.
Fred ut/ Lillalocke
Anledning till den väldiga mättnad, som just nu hemsöker min kropp och själ, är mat. En chockerande slutsats som ingen väntade sig. I alla fall, mannen bakom den snart legendariska matbloggen Studentkrubb bjöd denna kväll på en gemytlig middagsbjudning där hans magiska fingrar kokade ihop en minst sagt tillfredställande måltid. Jag uppmanar er till att besöka denna stilrena och trevliga blogg. Bra och billiga tips till alla er fantasilösa och oengagerade kockar där ute. Ett delikat imperium, innehållande många frestelser att ge vika för, byggs i rask takt upp av denna moderna matguru vars vision är att fylla våra magar. Anslut dig, och gå aldrig hungrig igen. För mer information, besök sektionen mat i Lillalockes Guide till Galaxen.
Vill betygsätta kvällens måltid, men mitt betygssystem är fortfarande under utveckling. Ett prelumenärt betyg får bli tummen upp kombinerat med en guldstjärna, samt ett plus i kanten. Det här med betygssystem är något som jag jobbar på. Vill klämma in fler recensioner i bloggen, men för att göra så måste jag finna ett briljant sätt att betygsätta allt som förtjänar ett betyg. Alltså allt, och det är mycket. Mer än vad jag hinner med, trots att jag är snabb som en kombination av vinden och Usain Bolt. Dessutom lika pålitlig som Jack Bauer, eller någon annan hjälte vid namn Jack. Med andra ord 60 procent av alla hjältekaraktärer i världen. Därefter heter 30 procent procent John, och dem resterande 10 procenten är kvinnor. Det är personer man kan lita på. Inte som den där M. Night Shyamalan, eller Gud för den delen. Det är två opålitliga jävlar. Borde kanske be om ursäkt till kristendomen för det uttalandet. Istället tänker jag uppmana er till att ta er i kragen så att vi någon gång kan arbeta fram botemedel till diverse sjukdomar utan att ni inflikar med era uråldrade åsikter och bakåtsträvande affektion. Förlåt Gud, men jag har hört Lars Winnerbäcks "Alla vägar har sitt pris", och den gör mig inte så motiverad till att stå dig till gunst. Dessutom så finns du inte, så där har jag ju ett litet övertag om det någon gång skulle uppstå en episk kamp mellan oss. And Boom goes the Dynamite!
Har jag satt mig i knipa nu?
För att återgå så tror jag att rollen som recensent hade varit väldigt svår. Jag glömmer ofta bort den konkreta kvaliteten och hakar istället upp mig på sentimentalt och personligt värde. Men är inte det den viktigaste aspekten av vad konst egentligen ska handla om? Okej, i vissa fall är saker för vidrigt och hemskt för att accepteras. Uwe Boll, Basshunter och Transformers 2: Revenge of the Fallen, alla bra exempel. Allt handlar om känsla, och för att åstadkomma en tilltalande känsla krävs hjärna. Det räcker inte med en vision, en stor budget, effekter, eller 20 par bröst. Jag undrar när filmskapare ska förstå det. Nu talar jag ju dock främst om Hollywoods bottenplan, där kvalité inte står med på agendan. Även stora blockbusters som Transformers 2 hör hemma där, trots att den drog in miljoner efter miljoner. Om vi ska gå tillbaka till ämnet, att vara recensent, så tror jag i alla fall att jag inte skulle klara av det. Men för att träna lite så tänkte jag nu ge er en recension av just Transformers 2: Revenge of the Fallen.
Transformers 2: Revenge of the Fallen - Den är så dålig att om jag hade sett den på ett flygplan så hade jag ändå rest mig från min plats och lämnat lokalen. Jag hade med en hastighet på 9,82 m/s fallit mot marken med ett leende på läpparna.
Hur var det? Inte illa om du frågar mig.
Jag är mätt och slut på inspiration, därför blir det nu nattmusik.
The Shins - The Past and Pending - Fantastisk låt. Lite trivia om den: Det var en av tre låtar som spelades till minne av Heath Ledger på hans begravning. Lyssna om ni vill, och även om ni inte vill. Lyssna, helt enkelt.
DeVotchKa - How it Ends - Väldigt skönt och speiciellt. Trivia: En instrumental version av låten användes som ledmotiv till filmen Little Miss Sunshine, som för övrigt är en helt fenomenal film. Har även använts i diverse reklamer med hopp om att åstadkomma en något surrealistisk känsla.
The All American Rejects - The Poison - När folk hör namnet The All American Rejects så antar dem förmodligen att det är college punk. Men som vanligt kan era fördomar gå och skjuta sig, sen kan ni återkomma och njuta av denna smått annorlunda pop-rock-visa. Trivia: Skapades för hyllningsalbumet till Tim Burton's Alice in Wonderland. Inte det bästa hyllningsalbumet jag tagit del av, men det har sina guldkorn.
Fred ut/ Lillalocke
Kommentarer
Postat av: vems?
För mig kommer du alltid att vara mer än ett bokmärke <3
Postat av: Anonym
..då vill jag veta om Jack Sparrow räknas som hjälte?
"Me? I'm dishonest, and a dishonest man you can always trust to be dishonest. Honestly. It's the honest ones you want to watch out for, because you can never predict when they're going to do something incredibly... stupid."
Trackback
